Känns som att mycket har stått och fortfarande står på pause nu. Och det går ju att fixa, bara viljan finns där. Viljan är huvudsaken för har man den så hänger orken på. Jag älskar mina vänner och jag saknar dom nå extremt! Jag saknar att ses flera dagar i veckan, inte bara nångång i månaden.
Men sen finns de saker som gör att jag tappar ork och lust till att umgås också. Självupptagenhet. Är trött på att duga när man behöver hjälp med något. Är de verkligen bara då de är kul att umgås, eller då jag är bra som vän? I så fall känner jag att den relationen lika gärna kan dö ut eller begravas, för det måste finnas mer än så att få ut av en relation vänner emellan.
Alla är olika, alla har olika mycket saker att göra i sitt liv och allas liv ser olika ut. Även om jag kanske inte har varit så upptagen dom senaste månaderna så betyder inte de att jag har lust med att ställa upp när jag inte får ut något av de. Och då menar jag inte pengar, överösning av tacksamhet eller sånt, utan mer känslomässigt och relationsmässigt. Dessutom är det de här med att bara prata om sitt eget och inte ställa frågan om "hur mår du? Vad händer i ditt liv?" För faktiskt så är det så, att dom perioder jag drar mig undan och inte är "mitt vanliga jag" så är det ofta full kaos i mitt huvud - även om jag mestadels sitter hemma (eller jag sitter kanske ofta hemma just pga det). Hänger ni med?

Jag är så otroligt tacksam över alla er som peppat mig och grattat mig till att ha klarat av taxikortet, och jag hoppas att ni inte kommer att känna att jag trampar er på tårna för det är absolut inte meningen med de här inlägget!
Jag behöver bara få skriva av mig, nu när jag känner att lusten att blogga kommit tillbaka.

Det här blev ett sånt här inlägg som jag sa till Marie att de bara känns som en massa svammel och som ingen kommer att förstå, men de må så vara. Jag behövde lätta lite på hjärtat.

Lär få skriva av mig lite..

Jag tycker inte att de är jätteroligt att bli uppringd av en missnöjd person medans jag äter.
Jag tycker inte att de är jätteroligt att yttra mina känslor och få höra att jag måste vara "en otroligt känslig person som reagerar så".
Jag tycker inte att de är jätteroligt att andra människor får mig att tvivla på om det jag kände, mina känslor, var fel.
Jag tycker inte att de är jätteroligt att behöva oroa mig för att jag ställt till något genom att ha råkat skicka iväg ett mail som jag tänkt vänta med, ev inte skicka alls.
Jag tycker inte de är jätteroligt att bli uppringd överhuvudtaget när jag valt att bli kontaktad via mail, och framför allt inte då av personen jag tycker har varit nedlåtande från början.


Men jag får väl skylla mig själv antar jag, man ska inte öppna käften (eller skriva för den delen) till/mot något/någon som styr ens framtid.

Många tankar går till dom drabbade och dom anhöriga i Norge nu.

Jag blir lika chockad, nedstämd, ledsen och ställd varje gång en sån här sak händer. Får de inte å gå ihop hur man kan göra en sån sak? Hur kan man stå och titta folk i ögonen för att sedan skjuta dom till döds eller (och i det här fallet) spränga en bomb som tar flera människors liv?! Det är ofattbart. Finner personen/personerna(?) nöje i detta? Eller glädje? Och är det så, då har ju nånting gått fel nånstans i livet. När hände det och varför?

Igår va jag så arg så att jag började gråta :P Jag har en tendens till att göra de. Baby slår sönder grejer när han blir arg, och jag gråter :P haha.

Anledningen till att jag blev arg va för att jag ringde 3. Alltså de är ju så svårt för er att hänga me, så för att fatta mig kort så har de sett ut såhär sen jag beställde abonnemang + telefon;

• Fick hem telefonen. Den funkade i en dag sen la kameran av.
• Va ner på 3 på stan dagen efter. Dom hade fel i systemet och bad mig återkomma efter helgen.
• På söndagen ringde jag 3 och frågade hur jag skulle göra. Dom sa att eftersom de va fabriksfel och gick på garantin så behövde jag bara skicka in telefonen och få ut en ny när dom kikat på den. Jag fick en adress som jag skulle skicka den till. Postade den samma dag.
• Ringer 3 igen när jag ser på posten att dom fått den. Ingen kan ge mig något ordentligt svar, bara att jag får vänta.
• Väntar 2 dagar, ringer igen. Får svar att den måste skickas vidare till Apple av dom.
• Inte hört nånting från dom på över en vecka (förrutom en faktura på abonnemanget) så ringde igår, och får svaret att telefonen är på väg hem till mig igen för att den lär skickas på service och jag får inte ut nån ny telefon!!! Skulle alltså få vänta i flera veckor till när jag för i helvete beställt en NY telefon för att kunna använda NU - inte om en månad!! Blev så jävla arg så jag skrek nästan till idioten i telefon att jag säger upp abonnemanget för jag har faktiskt ångerrätt! (sen bad jag om ursäkt för att han fick ut för allt, de va ju faktiskt inte hans fel). Så jävla sjukt att dom inte verkar ett dugg rädd om nya kunder! Jag bytte ju faktiskt från Tele2 till 3 för att jag tyckte att servicen va äckligt dålig.

Så nu står jag med ett uppsagt abonnemang, en telefon (min "gamla") som blir segare och segare för varje dag, och har ingen aning om vad jag ska välja för operatör nu.
Jag skulle kunna ta Telia, men då har vi problemet att varken Andreas eller jag kommer kunna nås när vi är i stugan eftersom man inte har nån täckning där me Telia. Suck.
Får fundera ut nånting, men just nu känner jag mig mest less över att det inte verkar va nån ordning på nånting.

Min externa hårddisk har verkligen lagt av. Den funkar på så sätt att den jobbar, men datorn hittar den inte när man kopplat i den. Kul. Kommer inte åt mina bilder - ingenting. Å nu har min cam slutat funka åxå, så ja kan inte prata me min bror på skype. Yippie. Allt går åt helvete me mina grejer. Snart kukar väl datan ur åxå. Telefonen fick jag ju skicka tillbaka för att den sluta funka. Vad har jag gjort för fel?!

Andreas åkte nyss iväg me Basse, dom skulle leka. Så här sitter man hemma själv å borde plugga till taxikortet, men stor lust man har me de när allting bara skiter sig? Näe.

Hatar sånna här kvällar.. Så jävla onödigt å värdelöst.
Men varför kan inte jag få må dåligt utan att bemötas av ilska? Jag tycker inte de är skitkul å känna stressen över att ja har ett jobb som min kropp knappt klarar, sen komma hem å känna stressen över att jag borde städa, plocka å sköta vardagen - men inte orkar. Och att sen känna mig som nån morsa som måste styra upp allt för att de ska bli nått gjort, de tycker inte ja e skitkul. Men ja, det är ju som att prata me en vägg.

Jag har funderat på något, i några veckor nu.
Det här vädret gör inte direkt att jag tänker mindre. Det är riktigt inne-sittar-väder. Jag skulle ha åkt iväg å gymmat, men har fortfarande grym träningsvärk, så satsar på att träna imorgon istället.
I vilket fall som helst, det jag går å grubblar på handlar om vänner och vänskap.

Jag anser att jag har fina vänner. Väldigt fina vänner, med många olika egenskaper och personligheter. Det är bara bra anser jag, att vi inte alla är lika.
När man kommer upp i vår ålder så är det svårt att hinna med allt vi måste och vill göra. Det är jobb, familj, hem, ev djur, skola osv som ska hinnas med. OCH hinna träffa dom man vill.

Och ja vet inte om de beror på att jag inte har särskilt mycket att sysselsätta mig med nu om dagarna, men ibland (rätt ofta) känner jag att många av mina vänner aldrig har tid.
Inte tid att umgås, inte tid att prata i telefon och inte tid till att skicka ett sms. Det får mig att fundera å grubbla på om det verkligen är tiden som inte räcker till, eller om det bara inte riktigt finns vilja till att höra av sig?

Jag tar mig ofta tid till något jag tycker är viktigt för mig, och självklart är vi alla olika, hinner med olika mycket och prioriterar olika. Men det är lätt att döma andra utefter sig själv. Och i det här fallet gör det mig ledsen.

Det känns som att jag får "jaga" en del av mina vänner. Ringa, ringa, ringa, messa, skriva på fb och vänta. Vänta på att dom ska höra av sig, eftersom dom aldrig svarar när jag försöker nå dom. Mina dagar går ut på att vänta. Jag har inget inplanerat för att det inte är roligt att göra saker själv. Jag känner mig ensam, och det gör mig ännu mer slö. Jag orkar inte ta tag i att göra saker som jag bör/måste/vill göra.

Jag vet inte om jag bara svamlar nu, eller om jag verkligen har ett syfte med att skriva allt de här. Har suttit å funderat ut vad jag lär göra med mitt liv, men i alla frågor känns det som att farthindren, rödljusen och omvägarna är alldeles för många.

Det visade sig ännu en gång att de faktiskt går att prata ut om saker å ting utan sura miner.

Nu händer de grejer i våra liv. En födelsedag (eller två då om man räknar mamma också ^^) har passerat, vår lägenhet är såld och på måndag skriver vi papper me banken om nya huset.

Hur kommer de sig då att jag ändå känner att livet står still?

Jag har tusen svar på den frågan, men inget jag vet om jag har lust att dela med mig av. Har varit i Hemlingby idag me söta Sandra och gått, pratade då ut lite me henne om de som bubblar inom mig, men annars är de inte direkt någon jag pratar me de om. Hoppas hela tiden att de ska gå över, att de ska bli ändring. Men ingenting än så länge. Jag sitter fast. De händer ingenting. Och när jag är beroende av att någon också måste se till att de händer nått, men de ändå inte gör de, så får jag väl ta saken i egna händer. Eller?
Jag lär ju ta å styra upp mitt liv innan de är för sent.

Den här dagen har varit så j*vla underbart toppen så ni anar inte!

• Sjukgymnastiken gick as-bra, vi ska öka på träningen till 2 ggr i veckan i januari + avslappningsövningar.
• Jag fick ett super-roligt samtal som jag känner mig jättepositiv till!
• Baby kom hem med massa roliga nyheter!
• Jag fick tips av en söt vän om ett jobb jag ska söka och försöka styra upp.

Trots att jag inte gick upp ur sängen förns halv ett så har jag hunnit med att städa undan här hemma och dammsugit. Är extremt trött fast att jag sovit ut, men jag antar att det kommer efter när man inte kunnat sova särskilt många timmar per natt i 5 månader.

Ska göra mig iordning lite innan baby kommer hem från jobbet (enda dagen jag är ledig så jobbar såklart han), sen lär vi åka ner på stan en sväng. Jag lär kolla om jag kan boka en tid för synundersökning hos Optikern, och så måste jag ha en kortare stav till tungan.
Baby ska till Systemet å inhandla dricka tills imorn, han ska iväg me jobbet. Själv får jag besök av en av de få vänner jag har kvar som ger energi och inte bara tar; söta Marie :)

På tal om vänner och energi förresten - man läser överallt nu om folk som "rensar ur" sin vänskapskrets och skriver om det i bloggar, fb osv. Det kan ju bero på att vi är i den åldern nu där våra liv går väldigt mycket åt olika håll, och även att hösten kommer och saker känns mörkare och dystrare. Det gör ju att man ifrågasätter sitt liv mer, vad som är värt att lägga energi på och inte.

Eftersom jag har så lite energi som det är redan, så lär jag verkligen välja vad jag lägger min energi på. Och sen några veckor tillbaka har det gått upp för mig vad det är jag lägger den mesta energin på, och det är att försöka duga för de vänner jag haft/har. Alltid försöka va lika bra som någon annan, alltid försöka va den som ställer upp, är glad, påhittig, perfekta vännen. Vilket resulterade i att jag inte ens tyckte om mig själv.
Tillslut insåg jag vad de egentligen var jag höll på med, och slutade helt enkelt att försöka. Några vänner försvann, några stannade kvar, och några valde jag bort.
Att kalla någon en "energitagare" kan låta väldigt negativt, och som ett påhopp. Men det behöver de inte vara. För någon som är en energitagare för mig, behöver inte vara de för en annan människa.
Jag är med all säkerhet en energitagare i någon annans liv.
Man väljer ju själv, och vissa av dom valen har varit väldigt svåra för mig. Det handlar ju såklart om folk som jag tycker/har tyckt väldigt mycket om! Men som gör mig osäker, får mig å känna mig otillräcklig och som en dålig vän. Det klickar väl helt enkelt inte längre.

Jag har dragit mig för att skriva det här i bloggen, och jag antar att det har med att göra att jag inte velat "klippa banden helt", inte för att jag vill göra det - utan för att jag varit rädd att dom här personerna ska ta åt sig och bli arg/sur över att jag känner såhär. Jag hoppas att alla kan känna sig nöjd i den här situationen, men det som egentligen betyder något i slutändan (och det här får man ju såklart inte skriva som svensk ;P) - är att jag mår bra, att jag tar hand om mig själv.

Som jag skrivit tidigare så har jag inte mått så bra den senaste tiden. Har mest känt mig avtrubbad, trött, orkelös och livsglädjen har lixom inte funnits där som tidigare.
Men nu känns det mer och mer att jag mår bättre för varje dag som går, trots att de fortfarande inte löst sig me jobb osv för mig och A. Nu känns de ändå som att jag har orken till att säga (och såklart tro på) att de kommer lösa sig på ett eller annat sätt!

Och det är så små grejer som gör att jag märker att mitt vanliga glada jag e tillbaka.
Som tex idag - jag orkade lägga energi på att kommentera Emmas inlägg om Valet 2010, för att jag blev irriterad över dom andra läsarnas argument om hur det blåa blocket skulle hjälpa Sverige! ;P

Är det nått som retar mig nå så fruktansvärt så är det när folk säger emot bara för att. Jag säger inte att jag aldrig har fel, att jag vet allt och att jag kan bäst, men när man vet att man vet nånting å säger de och ÄNDÅ får en massa motsägelser - det kan reta gallfeber på mig!

Det mest oattraktiva jag vet är folk som alltid ska kunna allt, veta allt & aldrig ha fel. Nej, de går bort.

Och har man dålig självförtroende och tar illa vid sig när andra påpekar att man har fel, då kanske man ska tänka sig för å inte göra detsamma till andra människor?

Många gånger blir jag så irriterad över att någon verkligen ska ha rätt alla ggr, att jag säger emot bara för å jävlas. Däremot är det något jag försöker å tänka på att inte göra, för jag vet att jag själv inte vill va den personen och inte tycker om när andra är så heller.

Ibland funderar jag på om jag bara ska undvika dom här människorna. Men samtidigt så skulle jag vilja ha några kvar i mitt liv, mestadels för att det inte alltid varit såhär. Blir de inte någon ändring så kommer jag dra mig undan.


Är trött på att bli osäker på mig själv i och med att andra klankar ner på mig, fast att alla andra duger.

Jag mår illa, fick gå hem tidigare från jobbet för att jag fick spykänslor, och ändå ska de orkas tjafsa om vad vi ska äta för mat?!
Ursäkta mig att jag inte kan bestämma mig på 2 sekunder, när de inte finns ett jävla skit hemma förrutom köttbullar, kebab å kyckling!

Jag skiter i att äta och går å dränker mig i badkaret tror jag.

.. så e jag nöjd. Sen spelar de ingen roll om jag är en del av de eller inte.

Jag tycker de är otroligt viktigt att man visar sin uppskattning för dom man känner det till!
Det kan verka självklart att någon ska ställa upp på en - men är det egentligen det?

Ju äldre vi blir, desto mer får vi ett "eget liv", med familj, barn, boende, jobb, djur osv, och däremellan ska man försöka hinna med att träffa sina vänner också.

Vi tar alltmer varann förgivet, istället för att uppskatta det (eller dom) vi har! Det är inget fel på att vilja ha mer, men det går inte att bli för besatt av det, utan en önskan är en önskan, och ett krav är en helt annan sak.

Jag måste få skriva av mig nu, för jag är så fruktansvärt trött på allt tjat om kompisar som försvinner när dom går in i ett förhållande!

Jag tar definitivt inte åt mig, för jag vet att jag inte har försvunnit! Däremot blir jag så jävla less på att alla drar folk över en å samma kam! Dom flesta av mina nära kompisar har förhållanden och jag känner inte alls att dom har försvunnit. Jag vet vart dom finns och när jag vill hitta på nått så är dom oftast på.

Det är en stor skillnad på att göra sig ett eget liv, och försvinna. Vi blir äldre, vi skaffar partners, vi planerar inför framtiden. Det är så livet ser ut för dom flesta. Inget fel i det. Att vi blir tajtare med våra partners e inte heller så konstigt, när vi planerar att bygga ett liv, en familj, en framtid ihop.
Det betyder inte att man "försvinner"!


Jag blir så trött på vänner som säger "Ja, men nu har ju hon Andreas..." Jaha?! Betyder de att jag inte har en telefon då, att jag inte har ett nummer å ringa, eftersom ni slutar höra av er å fråga om jag vill hitta på nånting?! (Nu går det här inlägget enbart ut till mina vänner som beter sig såhär, absolut inte alla!)


Nej, lägg av med de där snacket tycker jag, om ni inte ens kan höra av er å fråga ifall dom i förhållande vill göra nått.

Dessutom vill jag poängtera att de inte är pga Andreas som jag spenderat den mesta tiden hemma dom senaste 6,5 veckorna. Jag råkade faktiskt bli gipsad.



Ja, det var vad jag hade att säga och jag står för vartenda ord. Blir nån arg över det här inlägget så kanske ni ska tänka över om ni är sånna själva..?

Baby e ute me sina vänner ikväll, och jag sitter hemma ensam. Ja, jag har ju Muffe som sällskap då, men jag känner mig rätt ensam ändå..

Självklart ska inte han behöva lida för att jag sitter med brutet ben! Så han måste få ha sitt roliga han å. Tror dessutom de e bra att vi e ifrån varann en stund när vi nästan sitter ihop annars ;)

Men sjukt tråkigt att jag knappt fått tag på typ nån av mina vänner idag :/ Sabina skulle jobba och Linnéa e bortrest, men resten av dom jag försökt kolla me va dom ska göra - nada svar. Funderade ett tag på å kolla me Emma om jag kunde komma dit, men samma sak där som me å umgås me Frida å gänget - Jag vill inte åka buss hem på kvällen/natten me klädd i gips och kryckor :P Även om jag inte tror att de skulle hända mig nått så finns risken och de är liiiite svårt å springa me gips ;P Så jag tar de säkra före de osäkra och håller mig hemma. Det är ju ändå "bara" 3 dagar kvar tills jag får ta bort skiten ("bara" känns som 3 år nu ungefär. Är så jävla less!).

Aja, finaste älsklingen ringde nyss å sa att han saknar mig ♥ Dessvärre känns de inge kul å va på dåligt humör å känna sig nere när han ringer å festar. Hoppas han har skoj ändå!


Nu ska jag kolla på Vampire Diaries, mitt enda sätt å fly från verkligheten en stund ;)

Jag kommer ihåg när min vän Emma berättade att hon väntade barn första gången. Min reaktion var inte den bästa, framför allt inte nån man ska behöva få från en kompis. Mycket berodde de nog på chocken. Vi va då 20 år och barn låg så väldigt långt fram i livet (ja, inte för alla då såklart ;) Men de va så jag kände det då).
När sedan tuffingen Milton kom till världen så började nog hormonerna rusa tror jag. Haha. Näe men då började mamma-känslorna vakna till liv, och sen dess har de bara blivit värre ;P

Nu kan jag säga att min babylängtan är rätt stor. Jag vill verkligen ha barn. Sen skrämmer de mig lite också, för är jag verkligen redo? kommer ekonomin bli bättre framöver? osv.
Men de hör nog lite till också. Jag vill inte ha barn just precis NU. Men förhoppningsvis kommer de inom några år ^^,