Jag vet att det är svårt att bryta upp. Jag vet att de gör ont och att de tar ett tag att inse vad som egentligen hänt. Jag vet att man bara kan tänka på dom fina stunderna, även fast det kanske var fler dåliga än fina. Jag vet att det fälls många tårar och att man måste påbörja ett helt nytt liv. Framför allt om de innebär att man måste flytta ifrån varandra. Jag vet att man kommer att komma över det och gå vidare även om de tar flera månader. Jag vet att man kan få ångest och undra vafan man håller på med. Jag vet allt de där.



Men måste det vara såhär svårt?!



Det är sant, det vi sagt - vi kommer att få det bättre nu. Du vill flytta till Bollnäs igen, i alla fall en del av dej vill de, och jag förstår dej! Det gick för fort allt de här, vi hade för bråttom. Du behöver dina kompisar och jag behöver hitta mej själv. Inte vara lika beroende av nån annan. Det behöver iofs du med. Och jag tror att vi på nått sätt är menade att vara tillsammans, eller åtminstone att vi va menade för varandra, för vi har faktiskt hjälpt varandra på många sätt. Men vi fick en dålig början och vi har haft mycket som gått emot oss, det är sant. Och om jag får som jag vill så skaffar vi den där gården vi pratat om och blir gamla tillsammans osv. Så småningom. Vi behöver bara hitta oss själva innan vi lever tillsammans. Det är kanske slut mellan oss, men det betyder inte att det aldrig kan bli vi igen. För de är va jag hoppas. Och vi kommer föralltid vara bästa vänner, för de är så vi levt nu - mer som kompisar. Vi kommer kunna träffas och ha mysiga kvällar tillsammans och jag kommer upp till dej i Bollnäs å sover över ^^, Det blir bättre såhär. Sen får vi se, ödet får avgöra om det är meningen att det ska vara du&jag eller inte.

Faast, det kommer alltid vara Du&Jag, även om vi inte är tillsammans.
Varför skulle vi annars ha gått igenom allt istället för att ge upp?
Tack för allt baby. Och förlåt för all skit som varit på sista tiden.

Jag kommer alltid att älska dej Thomas.
♥