Har jag kommit på att jag har ^^, Jag är nog verkligen inte lätt att leva nära, varken som vän eller som partner, men sån är jag. Och jag försöker. Även om de inte märks. Jag har massor, massor, massor av fel och brister, men jag kämpar hela tiden. Och jag vill inte gå å må dåligt över att folk "är rädd" för mej eller inte tycker om å umgås med mej. Ni behöver inte göra de om ni inte vill! =)
De som är så konstigt är att alla söker sej till mej när de gäller att prata allvar. Jag är tydligen bra på de, att lyssna och försöka hjälpa. Ibland iaf. Och då duger jag ;P

Jag hoppas bara att ni accepterar mej för den jag är, för jag har accepterat mina fel och brister och jag försöker hela tiden å bli en bättre person - för mej själv. Och om ni vill umgås med mej för att jag är jag så får ni gärna göra de ^^, Annars behöver ni inte. Ingen ska behöva känna sej tvingad.

Nånting jag kämpar med just nu är att se lite ljusare på saker och ting, å att försöka ta saker lite "lättare" än va jag gjort. Inte gräva ner mej i massa saker. Folk sviker, så är det. Antingen accepterar man de och är med dom som gör en glada, eller så gräver man ner sej i de å känner sej sviken och blåst osv å kanske förlorar alla vänner man har.

Vad väljer du?