Igår satt jag, My, Linnéa och Theres och snackade massa skit - som vanligt ;)
Så kom vi in på skador och började prata om den där dagen när jag gick omkull med Perfekt och Linnéa ramlade av Zacke. Vi började prata om sjukhusvistelsen och om vilka olika men man kan få efter att något sånt där händer. Det är konstigt hur man ibland kan se vissa små saker spelas upp i huvudet som om de skulle vara någon film man kollar på. Små saker som lixom zoomas in.
Jag kommer ihåg att jag såg Carro's förvånade min i stallfönstret precis när vi gick omkull.
Jag kommer ihåg att jag inte va ett dugg rädd, bara konstaterade att "a, nu välter vi."
Jag är förvånad över mej själv eftersom jag alltid varit en fegis när de gäller hästar som busar/tjafsar o.dyl.


Men nånting ska man lära sej av allting.
Det som inte dödar, det härdar.
Så sant så.

I alla fall så kom jag att tänka på Dafne. Min svarta skönhet.
Det va hon som hjälpte mej å komma ifrån den där rädslan att ta sig upp igen. Inte för att jag va rädd för å rida igen, de va bara de där att hoppa upp på hästen som va jobbigt.
Och när jag tänker på Dafne så tänker jag automatiskt på Merlin. För dom två är så lika varann, lika snälla och trygga. Merlin skulle aldrig göra nånting för å skada nån annan. De "värsta" han gör är å ruska lite på huvudet ^^, Och jag älskar verkligen den hästen. Nu ska vi komma igång med ridningen igen å trimma som fan, kanske anmäla oss till nån dressyrkurs. Skulle va superskoj!

Men allt jag gör med Merlin påminner mej åxå om Dafne...
Måste åka upp å hälsa på henne nångång snart.
Tala om för henne att jag saknar henne ^^,
Hon tyckte alltid om mej.
Är hon inte fin? ♥