Närhet och fibromyalgi
Jag tjatar jämt på Andreas om kramar, närhet, beröring - inte bara för att ja älskar att vara nära men också för att de hjälper mot min smärta. Ibland hjälper själva beröringen mer än en massage.
Jag förstår och accepterar att de är svårt å förstå hur ont de gör, och hur hjälplös man känner sig när man vet att man kommer få leva såhär i kanske resten av sitt liv (och tro mig, hade jag kunnat få bort de här så hade jag! Jag tycker inte om att vara sjuk, att ha ont. De gör väl ingen utom möjligen hypokondrikerna?). Känner mig även ofta som en börda, att jag hämmar A när han vill hitta på saker, och även om han säger att de inte gör honom nått att bara va hemma, så känns de ändå som att han ibland önskar att vi gjorde mer saker. Och de går ju tyvärr inte å välja när jag ska ha jätteont och när jag inte ska ha de. Jag kan inte styra över de.
A kanske inte är den mest kramiga typen (även om han har blivit mycket, mycket mer nära sen vi började träffas) och när jag inte e på topp så gör det mig lessen. Därav det här inlägget. Jag behöver få skriva av mig, för nångång kommer han tröttna på mina tårar och min nedstämdhet. Det hjälper mycket att få ur sig saker här.
men usha vännen! Tycker synd om dej!
Det här med beröring har jag märkt astt det hjälper kanon, nu har jag ju absolut inte lika ont som dej men viktökningen tar på kroppen och de är så skönt att få beöring då =)
Min mamma har fibro, hon tycker att så länge hon försöker röra sig regelbundet, kan vara en prommenad eller cykeltur inte värsta träningspassen alltså så håller hon värken nere lite. förmodligen med hjälp av blodflödet genom muskler och leder. för så fort hon hoppar över en dag har hon mycket ondare.
Att ha ont är pest och pina och att man dess utom måste ha de jämnt tär på krafterna både fysikst och pyskiskt. och det är tillåtet att va ledsen ibland. Man kan behöva de för att orka ta nya tag och för att uppskatta de bra som händer runt en.
oj va jag babblar på hihi
Hopppas du mår bättre idag.
Massor av kramar
