Det här med svartsjuka
Jag är svartsjuk av mig, absolut.
Jag har varit sjukligt svartsjuk, och det är inte roligt varken för en själv eller sin partner.
Tror att lite svartsjuka är rätt så naturligt i ett förhållande - man är ju rädd om varann och rädd att förlora det man har. Men det är så lätt att kväva varann om det blir för mycket svartsjuka, och gränsen är hårfin.
Problemet är ju bara att om man varit i ett förhållande där ens partner varit otrogen/raggat på andra, så är det svårt att lita på det motsatta könet igen, även om det är ett helt nytt förhållande, med en ny kille/tjej.
Egentligen är det inte så mycket själva otroheten jag är orolig över, utan mer att det inte kommer komma fram. Att det blir en massa lögner och att alla tillslut vet om att det har hänt, utom jag.
Jag har varit sjukligt svartsjuk, och det är inte roligt varken för en själv eller sin partner.
Tror att lite svartsjuka är rätt så naturligt i ett förhållande - man är ju rädd om varann och rädd att förlora det man har. Men det är så lätt att kväva varann om det blir för mycket svartsjuka, och gränsen är hårfin.
Problemet är ju bara att om man varit i ett förhållande där ens partner varit otrogen/raggat på andra, så är det svårt att lita på det motsatta könet igen, även om det är ett helt nytt förhållande, med en ny kille/tjej.
Egentligen är det inte så mycket själva otroheten jag är orolig över, utan mer att det inte kommer komma fram. Att det blir en massa lögner och att alla tillslut vet om att det har hänt, utom jag.
För det är så det har varit förr.
Jag litar absolut på Andreas! Jag tror aldrig han skulle va otrogen. Och lite just därför blir jag orolig, för att jag litar på honom. Make sense, doesn't it? :P Jag är rädd att jag ska va blind, inte märka nått, och ju mer jag litar på min partner, desto mer orolig blir jag över att jag är blåögd.
Tänk vad mycket en otrohet förstör egentligen.. Här sitter jag och grubblar och funderar när A är ute och festar, fast jag egentligen litar helt på att han inte skulle ens se åt nån annan - bara för att en (i mitt fall flera) varit otrogen mot mig i tidigare förhållanden.
Att man ens utsätter någon man bryr sig om (åtminstone borde bry sig om ifall man har ett förhållande med han/hon) för något så sårande, är för mig obegripligt.
Jag själv har aldrig varit otrogen och kan lova att jag aldrig heller kommer vara det, för jag vet vilken smärta det medför.
Kan man säga att man litar på någon men ändå inte?
Tänk vad mycket en otrohet förstör egentligen.. Här sitter jag och grubblar och funderar när A är ute och festar, fast jag egentligen litar helt på att han inte skulle ens se åt nån annan - bara för att en (i mitt fall flera) varit otrogen mot mig i tidigare förhållanden.
Att man ens utsätter någon man bryr sig om (åtminstone borde bry sig om ifall man har ett förhållande med han/hon) för något så sårande, är för mig obegripligt.
Jag själv har aldrig varit otrogen och kan lova att jag aldrig heller kommer vara det, för jag vet vilken smärta det medför.
Hur ser ni på otrohet, och vart drar ni gränsen?
Kommentarer
Postat av: Crazyangel [mamma till Milton&gravid]
Känner helt igen mej i det du skriver.. :) Jag har ju nånstans valt att lita på N för egentligen har ag väll inget ant val om förhållandet ska kunna funka. Men visst känner man sig utlämnad IFALL att.
Trackback
