Är det inte konstigt hur man kan tro att nått ska vara föralltid, för att bara någon månad senare inte sakna det man hade, ett dugg? När jag verkligen vill nått så ger jag allt för det. Jag andas, bor och lever det. Men nu när jag tänker tillbaka så finns det bara där, som en episod i ens liv, men utan några speciella känslor alls. Jag ser en bild och tänker att de va bra. Men de känns inte så mycket mer än så.

Jag trivs som singel. Jag tycker att de är skönt å va ensam. För första gången i mitt liv tror jag. Förut trivdes jag som singel för att jag kunde leka, göra vad jag ville med vem jag ville och framför allt när jag ville. Nu trivs jag med att vara ensam för att jag tycker om mig själv. Jag behöver ingen annan. Kan också bero på att jag har världens sötaste vänner vid min sida. Ni betyder så oerhört mycket girls&boys! ;) Utan er hade jag säkert klarat mig, men inte mycket mer. Ni får mig att må braa!

Man säger att kärleken är allt, men det behöver inte betyda att kärleken ska vara till en partner. Det kan vara kärleken till en vän, ett djur, en hobby - ja, till vad som helst egentligen. Alla behöver kärlek, men det är så himla olika från person till person vad man får den kärleken av.

Jag känner kärlek till/av min familj, mina vänner, mig själv, hästarna, uppskattningen från grabbsen, musiken och till framtidsplanerna.

Och när jag skriver uppskattningen från grabbsen så menar jag att de kan räcka me ett sms, att någon/några visar att dom bryr sig. Jag tycker om att känna mig vacker, och det gör jag även utan uppskattning, men det är klart att de hjälper å få ett sms, ett samtal, en blick eller en kram ;) Och jag kan inte hålla med er som säger att man mår dåligt över sig själv och är en osäker människa för att man behöver bekräftelse. Alla får sin bekräftelse av olika saker (de gäller samma där som med kärleken) och det är aldrig fel.

Jag mår bra, bättre är jag gjort på väldigt länge. Jag mådde inte bra i Stockholm, av många anledningar och jag är glad över att jag fick hjälp att ta mig därifrån innan jag brytit ner mig själv totalt. Där visste jag inte vem jag var som person, här och nu vet jag det mer än nånsin.

Igår hade jag och mamma ett mor-och-dotter-talk. Det kom några tårar från hennes håll och det slutade med att hon kom fram till mig och kramade om mig och sa "tack Elin".
"För vad?" Frågade jag.
"För att du säger det jag vill höra." Sa hon.
"Jag säger inte det du vill höra, jag säger det jag tycker." Svarade jag.

Det är så jag känner. Jag säger inte det ni vill höra, jag säger det jag tycker och tänker. Det betyder inte att jag alltid har rätt, eller att jag säger saker för att såra någon, utan det jag vill få fram är att jag verkligen menar det jag säger till er.
Jag vet hur lätt det är att tvivla på en människa, men jag ber er att inte tvivla på mig, för det behöver ni inte. Frågar ni, får ni ett ärligt svar. Och det är fasen så mycket lättare att komma ihåg va man sagt om man alltid menar det man säger ;)

Folk borde sluta ljuga om allt. Det håller aldrig i längden.