Jag tittar på skärmen när jag ska skriva . Det är tomt . Ungefär lika tomt är det i huvudet. Så många tankar har snurrat runt i denna lilla hjärna under dom här 3 sista dagarna att hjärnan inte verkar kunna sortera bort saker längre utan har valt att bara ta en grävskopa och skyffla bort ALLT . Det sitter säkert nån fet liten gubbe på min hjärnas grävskopa och suckar över hur en sketen liten tjej kan må så dåligt p.g.a sånna småsaker .
Men för mig är det inte småsaker . För mig är det hela min värld just nu .
Jag hade det faktiskt bra förr . Jag hade en lägenhet , ett jobb , en medryttarhäst , mina katter , en fin tv , en rymlig soffa , en bekväm säng , min mormor och mina vänner runt omkring mig . Det enda jag inte hade va en pojkvän .
Och nu när jag har en pojkvän så har jag inget av det andra .

Jag har varit rädd för att visa mig svag . Precis som Emma skriver så blir man sårbar när man delar med sig av sina bekymmer . Nu orkar jag helt enkelt inte bry mig längre . Jag vill att ni ska veta , att den person ni trott varit stark - känner sig lika liten som ni gör . Och om nån skulle ha något emot mig och vilja skvallra om hur uselt jag mår över mig själv o.s.v - varsågod . Jag kan inte må sämre än vad jag gör nu .

Just nu lutar det åt att jag kommer hem redan ikväll . Jag orkar inte sitta ensam , lessen en kväll till .
Vill ni veta vad det mest komiska är ? Jo , att tidigare har mina kompisar kommit till mig för tips och råd om hur dom ska bete sig mot ragg , sina pojkvänner , blivande pojkvänner, ex , etc. Jag har faktiskt oftast haft råd att ge , även om dom kanske inte alltid funkat (alla e ju olika individer) . Och nu när jag själv sitter i den här sitsen så ser jag egentligen glasklart vad det är jag borde/måste göra för att kunna må bra igen . Så varför är det inte lika lätt att göra då ?

Jo - för att jag är rädd . Jag är rädd för att jag ska behöva inse att allting bara var lögner
(i det här förhållandet också) . Att jag varit korkad som gått på allt och trott att det ska bli bättre ( den här gången också ) . Jag är rädd för att återigen behöva inse att jag inte är hela världen för en person . Och jag är jätterädd för att behöva inse att jag inte är särskillt speciell , och att jag inte är värd att ändra sitt beteende för .

Jag är en nobody , en nolla . Jag har ca 30 läsare om dagen - så intressant är mitt liv . Jag kanske inte borde bry mig om hur många som läser min blogg , men det gör jag . Jag bryr mig för att den bevisar hur jävla tråkig jag är .

Jag har sagt det förr och jag säger det igen ; Jag kommer att bli en ensam gammal kärring med en papillonhund som mitt allt . Och vafan är det för mening med att kämpa hela j*vla tiden dårå ?! För mig är kärlek allt . Villkorslös kärlek .
Jag är lessen , men det är inte första gången jag känner såhär ( första gången jag sa det och menade det var när jag va 4 år , men det skrämde mina föräldrar så mycket att jag slutade säga det högt ) , och det är nog inte sista heller .
Jag vill inte leva det här livet längre .
Låt mig va me om en olycka , snälla ? Ta mig istället för nått stackars litet oskyldigt barn som har ett lyckligt liv framför sig !

Mitt liv va inte menat att bli lyckligt ...