När man tror att kärleken blivit bättre , att man är överrens om hur båda vill ha det och att man är villig att ändra ett kanske inte fullt så kärleksfullt och normalt beteende - då är det mycket möjligt att man tror fel .
Helt plötsligt kan man kastas ut i verkligheten och abrupt få inse att ingenting egentligen har förändrats .
Inget förhållande är perfekt , det borde jag ha insett från första början . Hur gulligt allt än är när man träffas och även om man kanske verkar supergulliga utåt så är ingenting perfekt .
Ett sms kom till min mobil igår , när jag va så deppig att jag bara ville lägga mig ner och dö . Helt ärligt .
"Hur du än mår så finns jag här för dig å stöttar . Älskar dig så jävla mycket å jag vill bara att du ska må bra ."
Många kanske skulle bli superglad och känna att livet va värt att leva igen . Och det finns dom som tycker att jag är dum i huvudet som inte kände så .
Men direkt när jag läste det där sms'et så kände jag att de va lögn . Han kanske menade det när han skrev det , men när helgen kommer krypandes så tar också alkoholen och den sociala-personen över . Han får göra precis vad han vill , när han vill , hur han vill . Det har jag sagt och det står jag för .


I veckorna orkar jag ingenting . Jag kommer hem , duschar , äter , sover . Idag kom jag hem 19.10. Och det gör mig tydligen till en skittråkig flickvän .

Jag har gråtit idag . Gråtit av hemlängtan till alla mina söta vänner som ringer , sms'ar och kommenterar att dom vill att jag ska komma hem . Minst två personer har bett mig flytta hem igen . Jag har gråtit av smärta , frustration och besvikelse . Jag känner mig så otillräcklig . Och nästan mest när jag gråter . Det känns så patetiskt . Det enda som ekar i mitt huvud är "Sluta tyck synd om dig själv Elin . Det gör ingenting bättre ."