Nu är det klart - jag ska gå vidare med mitt liv.
Han har gjort sitt val, och just nu är jag j*vligt förbannad över hur man kan "älska nån så mycket" och tycka att "det varit den bästa tiden i mitt liv" och sedan bara slänga bort det sådär, poff!
Det har kanske ganska mycket varit fråga om att han inte vill att jag ska göra något me nån annan. Men det skulle han nog tänkt på innan. All smärta, all förtvivlan har nu övergått till ilska. Men vad finns det att göra när han gjort sitt val?
Det är bara hårt att inse att jag hade rätt när jag sa att jag brydde mig mer, älskade mer, försökte mer.

Nu är jag klar för utgång. Tar bussen in till Emelie på Brynäs (heja Brynäs!) och där blir det lite förkrök för att sedan dra vidare till Slicken. Ooh yeah. Ikväll handlar det bara om att ha kul och göra vad vi känner för!

7 månader bortslängda. Bara sådär.
Hur ska vi kunna va vänner när det inte verkar som att ett enda ord du sagt varit sant?