Det finns ett ordspråk som lyder; "Lappad vänskap blir sällan hel". Jag hoppas av hela mitt hjärta att den som sa det har fel. Jag har gjort mycket dumt mot mina vänner, tagit dom för givet, låtit killar gå före, ställt alldeles för höga krav osv. Jag är stolt över mig själv när jag säger att jag ändrat mig - och då menar jag inte att jag är stolt för att det har varit svårt på något sätt utan att det bara har ramlat dit av sig själv. Ett år ifrån Gävle och dom som va mina vänner fick mig att inse hur mycket vänskap betyder. Hur mycket vissa personer betyder för mig. Nu skulle jag aldrig kunna drömma om att låta en kille komma emellan. Jag skulle kunna göra allt för mina vänner och då framför allt för dom som funnits där för mig hela tiden jag har varit för blåögd för att se hur mycket dom faktiskt har ställt upp på mig. Och jag vet att jag aldrig kommer kunna ta tillbaka det som är gjort och sagt. Jag ställer mig ofta frågan om varför jag betett mig som jag gjort. Det finns inget bra svar, jag kan bara tacka Gud för att jag fått en ny chans och kan göra det bättre denna gång.

Vänskap är så dyrbart och skört att det nästan skrämmer mig.
Jag har alla olika sorters vänner, och alla betyder mycket för mig på olika sätt.

Framför allt har jag en alldeles speciell vän som verkligen alltid funnits där, hur illa jag än har betett mig. Hon skäms aldrig för mig, hon orkar med mig vilket pisshumör jag än är på, hon försöker göra allt hon kan för att jag ska må bättre när jag är nere och hon finns alltid där för att liva upp stämningen för alla som är runtomkring henne. Det finns ett slags fält runt henne, som skiner. Det tråkiga är att hon inte ser det själv. Och efter allt hon gjort för mig så önskar jag att jag kunde hjälpa henne se det vi ser. Hon är helt klart en av dom finaste människorna jag nånsin träffat och jag ångrar allt jag gjort så djupt att jag knappt vågar ta upp det med henne, av rädsla att hon ska inse vilken skitdålig vän jag varit och inte klara av att va vän med mig nu. Jag kommer vara henne evigt tacksam över allt hon gjort för mig och allt hon fortfarande gör. Jag försöker gumman, att inte göra dig besviken igen. Att inte såra dig igen. Och jag lovar att jag kommer finnas här i fortsättningen, vad det än gäller.


Så vi kan väl glömma att lappad vänskap sällan blir hel? För jag tror att lappad vänskap också kan bli starkare. Det beror helt och hållet på hur mycket man vill det, hur mycket man är villig att kämpa för det.



Jag har jordens finaste vänner, och vem behöver en pojkvän som kan värma ens hjärta när det värmer precis lika mycket (om inte mer) att tänka på sina vänner?