Jag har varit där många gånger, tittat ner för stupet, nästan dragits ner. Men så påminns jag om hur in i helvete jobbigt de va att ta sig ur det där hemska, svarta hålet och samlar ihop alla dom sista krafter jag har och GÖR nånting.

Det kan räcka med att ta tag i disken, ta en promenad, orka ta sig till affären, eller att städa upp hemma. Sånna små, enkla grejer som är vardag för vem som helst, men för den som är deprimerad är det lika jobbigt som att ta sig upp för Mount Everest.
Igår va jag farligt nära att falla, och vad gjorde jag? Sa till mig själv att "Nej, nu tar jag tag i disken!". Inga om, inga men, inga "gör-det-sen". Nått som e otroligt viktigt är att man inte fastnar i det bekväma. Att bara slappa framför tvn, eller sitta vid datorn i flera timmar.
Idag har jag mått mycket bättre än vad jag trodde att jag skulle göra, bara för att jag tog tag i disk, städning och undanplockning igår.

Och även en till sak: Hur jobbigt de än är å prata om hur dåligt man mår så är det viktigt att lätta på hjärtat, prata med någon om det. Det kan vara vem som helst; en vän, en partner, en psykolog, en främling - bara man gör det. För även om man inte tror man kan sätta ord på det, även om man inte vet riktigt själv varför man mår så dåligt osv, så brukar det alltid bli bättre om man försöker sätta ord på det. Och det är ofta då man först inser varför man egentligen mår dåligt.

---