Känner att jag är fundersam, lite smått orolig, lessen och deppig över många saker som har med vänner att göra nu.
Och jag känner att jag kommit över de där med påhopp i bloggen, att skriva ut saker till just en person eller att skriva ut saker som ger pikar till en viss person, s.k "dolda budskap".


Jag har då alltså min karl nästan 20 mil ifrån mig. Och när vi väl ses, vilket oftast bara blir på helgerna, så vill jag ändå kunna umgås med mina vänner också. Självklart förstår jag att de inte är riktigt samma sak att umgås när pojkvännen hela tiden hänger me, men de är sånt som mina vänner, och jag, får anpassa sig till just nu. Ungefär samma sak som ifall man skaffar ett husdjur, vännerna får acceptera att man har någon/någonting att ta hänsyn till.
Missuppfatta mig inte nu, jag VILL vara med Björn, jag vill att han ska kunna hänga me när jag umgås me mina vänner.
Jag har varit dålig på att umgås med folk överhuvudtaget den sista tiden, framför allt så har jag varit dålig på att ta mig nån annanstans än hem efter jobbet.
Delvis är det pga att jag inte haft bil och det är drygt att åka bussen överallt, men en stor anledning är också för att jag haft ont i kroppen. Och då menar jag inte bara lite träningsvärksont - de är en tiondel av hur ont ja haft nu.
Det känns lite bättre, och framför allt så saknar jag mina vänner, så mycket att jag skiter i att jag ibland har ont.
Vissa har varit toppen och verkligen ringt å frågat hur jag mår, vad som händer och allmänt snackat bara, och vissa har knappt engagerat sig alls i att jag knappt träffar dom längre. Det gör mig verkligen lessen, men tyvärr orkar jag inte (och vill inte heller för den delen) ringa och tjata på folk för att försöka hinna ses. Alla fungerar olika, och när jag blir lessen över något så skiter jag hellre i att ta tag i de, tills de går alldeles för långt och jag inte orkar me att va tyst om de längre.
Det kan ju diskuteras om de här verkligen är rätt sätt att hantera det hela på, men sån är jag.


Åter till ämnet; Ibland känns det som att mina vänner tycker att jag umgås för mycket med Björn, anpassar mig efter honom. Men då vill jag bara säga att

• Jag försvann inte helt å stängde in mig med min pojkvän när vi blev tillsammans. Mycket för att vi redan varit tillsammans en gång tidigare å redan gått igenom de där stadiet, but still - jag försvann inte.
• EN enda gång har jag lovat Björn en helkväll bara tillsammans med honom, och de va i lördags (å då slocknade vi i soffan båda två mellan 18-01 ;P), annars brukar jag försöka fixa så att alla är nöjda å kan ha roligt tillsammans
• Jag träffar mest Björn på helgerna. De har inte hänt många ggr att någon hört av sig å vill hitta på nått i veckorna, efter jobbet
• Jag har aldrig hört en enda gång att någon bett mig stanna hemma istället för att åka till Stockholm å träffa Björn. Ingen har nånsin frågat om inte vi kan hitta på något i helgen tex. För hade nån frågat så hade jag varit hemma, inte varje gång, men nån gång då och då. Det gör ju också att jag väljer att åka till Björn för att de inte längre känns som att jag e inräknad i dom aktiviteter som andra bestämmer sig för att hitta på.

Som nu i helgen tex, har jag beslutsångest för hur jag ska göra, om jag ska va kvar i stan eller inte. Björn frågade mig idag om de, och jag sa typ att de känns som att jag har så lite tid för vännerna, att hitta på saker me dom eftersom de blir sånt åkande hit och dit. Han förstod ju självklart de å sa att jag skulle stanna hemma i helgen istället. Då kände jag mig så himla kluven, för även om jag stannar hemma - är det någon som kommer vilja hitta på nått med mig då? Eller kommer alla ha sitt liv på sina håll, med sina andra vänner och inte ens höra ifall jag vill hänga på? Självklart är de upp till mig å höra mig för också, men som jag redan skrivit så är jag trött på å ringa å höra och hela tiden få nedslag. Dessutom, om man verkligen vill att någon följer me, så kan man väl höra av sig? Ingen jag känner är tankeläsare.

Jag försöker verkligen hela tiden å få allt å gå ihop, men de funkar ändå inte riktigt som jag vill.