Okey gullpluttar, ni e söta som skriver så gulliga kommentarer! ;) Verkligen!
Men dra inga förhastade slutsatser. Det känns bra än så länge, vi kommer fortsätta träffas å se vart de leder. Jag är osäker på vart han står, och vill inte utsätta mig för den smärtan igen.
Han.. Tjaa, egentligen vet jag inte va han funderar på haha. Han vill väl va säker på att han inte kommer göra samma sak mot mig igen, om jag förstått de hela rätt.
De är ingenting vi springer omkring och skyltar me, vi säger inte till folk att vi e tillsammans (för de är vi inte) eller att vi kommer att bli de (för de vet vi inte). O C H (lyssna noga nu) - jag kommer  i n t e  flytta till Stockholm igen!! :) Har sagt det sen jag kom hem att om jag ska flytta nånstans igen så ska de va för min skull, inte för nån annans (tex en karl :P).
Jag trivs i min lägenhet, jag älskar att vara nära vännerna & familjen å jag har inga som helst planer på att flytta inom de närmsta året. Så Emma, du behöver inte gråta ;) thihi..

Självklart är det förvirrande. Det är lika förvirrande för mig. Vad händer?, hur kan jag känna såhär?, kommer de bli samma sak igen?, e de bra gamla känslor och nostalgi som dykt upp?, har han förändrats så som han säger att han gjort? osv osv.
Jag försöker att ta en dag i taget, eller mer en vecka i taget. Jag ääälskaaar att han sms'ar söta grejer. Jag älskar att han ringer och säger "Jag ska sova nu, är jättetrött. Men jag tänkte jag skulle ringa först eftersom jag sa att jag skulle de. Kan vi höras imorron istället?". Jag älskar det han svarar på min fråga om va som händer när hans kompisar & efterhängsna ex, kk's å allt de där, frågar honom om vad som händer mellan honom och mig; "Då säger jag bara som det är. :)"
Så simpelt. Så underbart jävla enkelt.


Blir de nått så blir jag lycklig. Blir det inte nått så överlever jag.

Som bästaste L sa (hon säger alltid så smarta saker så jag måste citera henne i varje inlägg thihi);
"Jag är inte orolig för att han ska såra dig igen gumman. För jag vet att du klarar av att ta dig igenom det."
Vet ni hur underbart det är att ens bästa vän tror på en, att man e tillräckligt stark för att klara av något av de värsta som finns - hjärtesorg ? Jag blir stolt över mig själv, genom henne. Jag hoppas jag kan föra över samma sak till henne.


Nu blir det sängen. Jobb imorn. Tungt. But I need the money. Blir ju trots allt lite fler resor till storstan framöver ^^