Ibland känner jag mig bara så jävla depp.. Jag hatar när det börjar gå utför, de känns som att allt man säger å gör suckar folk bara åt, eller så blir dom irriterade.. Och jag orkar inte riktigt ta tag i de, fråga vad som är fel. Jag vet inte jag.. Ibland känns de bara som att de vore lika bra att man bara höll käften.

Jag menar inget illa me de jag säger. Men jag måste få tycka och tänka. Vill ni inte höra mina åsikter, så är vi väl kanske inte riktiga vänner då? Eller? Ska jag lyssna på era åsikter, men inte få tycka nånting själv?

Man kan inte älska alla, så är det bara.


Och en annan sak; jag är svartsjuk. Jag kämpar hela tiden med de, men de e SJUKT svårt å få de å försvinna. Saker och människor sätter sina spår, och ofta är de djupa rivsår som aldrig riktigt läker. Det är svårt å bara släppa, även om man träffar en helt ny människa. Såren försvinner inte för de..


Jag har sån himla lust å bara lägga mig i sängen å gråta en stund, få ut allt, men jag varken orkar eller kan. Det kommer i alla fall inga tårar.

Känslor är jobbiga. Och mina känslor går upp och ner. För alla är det inte så, men för många. Jag kräver inte att ni ska förstå, de skulle bara va så himla skönt om nån gjorde de.


Den där känslan av att de skulle va bäst om man bara försvann in i sin lilla håla ett tag, den är då verkligen inte rolig. De låter så jävla patetiskt å säga och det känns oftast patetiskt å läsa. Men nu vet ni att om jag försvinner ett tag så är det för att jag behöver samla mig, ta tag i mig själv igen.
Jag har ingen energi.

Men vid det här laget vet jag att jag alltid hittar krafter igen. Så jag återkommer. När jag orkar.