Nu händer de grejer i våra liv. En födelsedag (eller två då om man räknar mamma också ^^) har passerat, vår lägenhet är såld och på måndag skriver vi papper me banken om nya huset.

Hur kommer de sig då att jag ändå känner att livet står still?

Jag har tusen svar på den frågan, men inget jag vet om jag har lust att dela med mig av. Har varit i Hemlingby idag me söta Sandra och gått, pratade då ut lite me henne om de som bubblar inom mig, men annars är de inte direkt någon jag pratar me de om. Hoppas hela tiden att de ska gå över, att de ska bli ändring. Men ingenting än så länge. Jag sitter fast. De händer ingenting. Och när jag är beroende av att någon också måste se till att de händer nått, men de ändå inte gör de, så får jag väl ta saken i egna händer. Eller?
Jag lär ju ta å styra upp mitt liv innan de är för sent.