Vädret gör mig fundersam å lite nere
Det här vädret gör inte direkt att jag tänker mindre. Det är riktigt inne-sittar-väder. Jag skulle ha åkt iväg å gymmat, men har fortfarande grym träningsvärk, så satsar på att träna imorgon istället.
I vilket fall som helst, det jag går å grubblar på handlar om vänner och vänskap.
Jag anser att jag har fina vänner. Väldigt fina vänner, med många olika egenskaper och personligheter. Det är bara bra anser jag, att vi inte alla är lika.
När man kommer upp i vår ålder så är det svårt att hinna med allt vi måste och vill göra. Det är jobb, familj, hem, ev djur, skola osv som ska hinnas med. OCH hinna träffa dom man vill.
Och ja vet inte om de beror på att jag inte har särskilt mycket att sysselsätta mig med nu om dagarna, men ibland (rätt ofta) känner jag att många av mina vänner aldrig har tid.
Inte tid att umgås, inte tid att prata i telefon och inte tid till att skicka ett sms. Det får mig att fundera å grubbla på om det verkligen är tiden som inte räcker till, eller om det bara inte riktigt finns vilja till att höra av sig?
Jag tar mig ofta tid till något jag tycker är viktigt för mig, och självklart är vi alla olika, hinner med olika mycket och prioriterar olika. Men det är lätt att döma andra utefter sig själv. Och i det här fallet gör det mig ledsen.
Det känns som att jag får "jaga" en del av mina vänner. Ringa, ringa, ringa, messa, skriva på fb och vänta. Vänta på att dom ska höra av sig, eftersom dom aldrig svarar när jag försöker nå dom. Mina dagar går ut på att vänta. Jag har inget inplanerat för att det inte är roligt att göra saker själv. Jag känner mig ensam, och det gör mig ännu mer slö. Jag orkar inte ta tag i att göra saker som jag bör/måste/vill göra.
Jag vet inte om jag bara svamlar nu, eller om jag verkligen har ett syfte med att skriva allt de här. Har suttit å funderat ut vad jag lär göra med mitt liv, men i alla frågor känns det som att farthindren, rödljusen och omvägarna är alldeles för många.
Och det kanske är det jag saknar - att ha vänner att prata med om både de som är lätt och det som inte är de.
vet precis vad du pratar om och jag likadan. går här hemma med mina underbara barn, träffar/umgås för lite med min sambo och mina vänner ser jag så sällan att jag knappt vet vilka mina vänner är längre. jag har sedan flytten ut i skogen gått in i ett mörker, mår inte bra och vet ej vad jag ska göra för att komma ur dessa vanor. Men tro mig jag vill ses, jag vill skratta och le igen, vara mig själv och se framåt. Önskar att man kunde ta ett körkort snart så man kan få tillbaka livet, kunna se sina vänner oftare och slippa sakna dem <3 du är saknad Elin och jag är både ledsen o skäms över att jag inte visar dig det <3
USh, jag förtår precis vad du känner.
Flera av de som jag umgicks med förut har flyttat ifrån stan, vissa försöker man se till att träffa men de drar alltid ur sig i sista stund, somliga har jag upptäckt att de har fastnat i festar-spåren dvs-inget annat duger till att göras och några har jag tom valt bort att umgås med för att de bara vll ha grejer av en.
Fastän det känns "omöjligt" att få ut dina vänner så tror jag att det lätt kan kännas så när du går hemma om dagarna. Väntan kanske blir längre för att du just går och väntar :)?
