Känns som att mycket har stått och fortfarande står på pause nu. Och det går ju att fixa, bara viljan finns där. Viljan är huvudsaken för har man den så hänger orken på. Jag älskar mina vänner och jag saknar dom nå extremt! Jag saknar att ses flera dagar i veckan, inte bara nångång i månaden.
Men sen finns de saker som gör att jag tappar ork och lust till att umgås också. Självupptagenhet. Är trött på att duga när man behöver hjälp med något. Är de verkligen bara då de är kul att umgås, eller då jag är bra som vän? I så fall känner jag att den relationen lika gärna kan dö ut eller begravas, för det måste finnas mer än så att få ut av en relation vänner emellan.
Alla är olika, alla har olika mycket saker att göra i sitt liv och allas liv ser olika ut. Även om jag kanske inte har varit så upptagen dom senaste månaderna så betyder inte de att jag har lust med att ställa upp när jag inte får ut något av de. Och då menar jag inte pengar, överösning av tacksamhet eller sånt, utan mer känslomässigt och relationsmässigt. Dessutom är det de här med att bara prata om sitt eget och inte ställa frågan om "hur mår du? Vad händer i ditt liv?" För faktiskt så är det så, att dom perioder jag drar mig undan och inte är "mitt vanliga jag" så är det ofta full kaos i mitt huvud - även om jag mestadels sitter hemma (eller jag sitter kanske ofta hemma just pga det). Hänger ni med?

Jag är så otroligt tacksam över alla er som peppat mig och grattat mig till att ha klarat av taxikortet, och jag hoppas att ni inte kommer att känna att jag trampar er på tårna för det är absolut inte meningen med de här inlägget!
Jag behöver bara få skriva av mig, nu när jag känner att lusten att blogga kommit tillbaka.

Det här blev ett sånt här inlägg som jag sa till Marie att de bara känns som en massa svammel och som ingen kommer att förstå, men de må så vara. Jag behövde lätta lite på hjärtat.