Nästan i alla fall. Eller kanske bara liiite. Jag är helt slut! Efter en rundtur på sjukhuset (och då gick vi inte ens igenom hälften :P), en sväng på stan för att skriva på papper med Uniflex (yeees, nu är jag anställd 6 månader framöver! :D) och en tur ut till Valbo för att packa ihop grejer och plocka isär garderoben som såldes idag. Puh. Hur ska jag må när jag börjat jobba?

Det går såå mycket bättre att cykla än att gå (pga av foten), så nu blir det att vi/jag cyklar vart jag än ska istället för att gå till och från bussen.
Förra helgen cyklade jag & baby ner på stan och hade en toppenkväll, cyklade sedan hem.
I veckan va jag ner på stan för att uträtta några ärenden (vuxenpoäng!) och träffa Sabina för att ta en glass (som slutade med lunch hehe..). Cyklade även till AMS och sedan till solariet på Brynäs för att få bort blekfisen som jag blivit när jag varit hemma. Sen hem igen. Det blev en bra vända! Kollade upp det på Eniro.se och ritade ut vägen jag cyklade (se bilden nedan). Nästan en mil cyklade jag totalt på en dag! Efter att mestadels ha suttit inne i 6 veckor. Duktiga jag!

Idag cyklade jag även ner på stan för ett möte på MiROi. Allt gick finfint, fick en trevlig handläggare!
Sen cyklade jag hem igen. Måste få skryta lite, för även om de här inte är ett dugg för andra, så är det mycket för mig som för de första har varit en riktig latmask annars, och för de andra nyss blivit av med gipset! ;)

Jag tänker fortsätta cykla, för f**n va skönt de är å slippa passa busstider, och dessutom slippa gå den där tråååkiga vägen till och från bussen. Måste också få bort dom här kilona som jag så snällt fick i och med gipset ;) Att man sen också kan välja själv vilken väg man tar hem gör saken ännu roligare :)

Den funkar inte som den ska.
Ni får ha tålamod med att jag inte hänger med i samma tempo som er, jag försöker ;)

Nej, skämtåsido. Jag måste nog ringa rådgivningen nu, för så här svällt ska inte benet vara, och det gör ont på ställen som inte har ett dugg med leder, muskler eller benbrottet att göra.

Det fattas bara att min värsta rädsla blir sann - att jag lär operera nått dom missat å gå 6 veckor till i gips!

Igår hade jag ju tid för omröntgen på sjukhuset. Dom skulle se så att det läker ihop rätt osv. Fick även se frakturen som såg yttepytteynklig ut :P Haha.. Men iofs så har jag ju inte så ont heller.

Ja, vilket fall som helst så hann jag bara flåsa mig upp för trappan hemma så ringer doktorn igen. Han hade suttit å kollat på mina röntgenbilder å inte fått de å gå ihop med hur jag lyckats fått en fraktur där utan å ha fått nån på nått annat ställe. Så han ville att jag skulle komma in idag igen och röntga resten av benet, för att utesluta att det finns något mer där.

Jag va ju helt säker på att de inte skulle va nå mer eftersom jag inte har ont alls högre upp och väldigt sällan där frakturen redan sitter. Men man får inte säga emot farbror doktorn så mamma skjutsade upp mig även imorse.

Efter att ha väntat sammanlagt ungefär 1,5 timme så fick vi svaret - Ingen fraktur högre upp.

Vill först bara påpeka att jag e en gullig flickvän, de säger Andreas ;)


Imorron e de i alla fall dags för besök på sjukan. Jag ringde idag å bokade tid för omröntgen å då passade jag på att fråga om gipset verkligen ska glappa. Det va tydligen inte alls bra, men rätt vanligt eftersom att foten/benet va så svällt när jag kom in i lördags. Så imorn ska jag tillbaka å ev ta bort gipset å gipsa om :P
Jag hoppas de blir så för jag vill få in lite luft! De känns som att jag haft samma strumpa på mig i 4 veckor på vänsterfoten för de blir så instängt :P



Har haft besök över lunchen, av pappa, Birgitta och lillebror :) Supertrevligt (fast att pappa va på sitt aallra bästa humör ;) hehe..) !


Muffe-prinsen håller mig sysselsatt om dagarna ♥ Han kommer å gosar å pussar på mig å verkligen öser kärlek till sin skadade mamma ^^ Gohjärtat!

.. för att citera Magnus Uggla.

Allt är självklart inte möjligt, det finns fysiska begränsningar på vad vi kan göra, men jag tror vi kan mer än vi själva förstår, och låter oss kunna.

Nu ikväll har jag tex diskat, ståendes på ett ben.
Jag har även sopat upp kattsand från golvet på toan, vilket kanske inte låter så ansträngande, men med ett brutet ben så blir saker krångligare än va man tror :)

Efter att ha haft rygg- och magsmärtor som gjorde att jag inte ens kunde böja mig igår, så bestämde jag mig för att de va dags att åka till Hälsocentralen och kolla upp det. Har gått med magont i 3 veckor nu, men skjutit på att kolla vad de är för fel.
Hon klämde och kände, och kollade blindtarmen (skratta ni som vet hur man kollar de, jag tyckte de va mindre kul :P haha..) och sen togs det 4 rör med blod. Wohoo. Jag börjar bli van vid alla sprutor hit å dit nu :P Provsvaren kommer senare, får hålla tummarna för att de inte visar nånting på lever och njurar!
Hon tog dessutom ett grav-test genom blodprov för att va säker på att jag inte är med barn.

= jag.

Eftersom att jag är halvt senil så skriver jag listor hela tiden med allt jag måste komma ihåg å göra.
Idag har jag kunnat bocka av en hel del på listan;

• Storstädat hemma (vilket innebar storstädning av köket, dammsugning, torkning av golv och undanröjning av alla kläder jag slängt på soffan & även alla sommarskor i hallen)
• Åkt till Dollar å handlat lite nödvändigheter
• Köpt julklappar till julklappsspelet vi kör på julafton
• Pantat alla burkar och flaskor jag hade under diskhon (blev totalt över 70 kr :P)
• Postat brev till Försäkringskassan (för att sedan komma hem å öppna ett nytt brev där de står att ja måste posta ännu ett brev! SUCK!)
• Motionerat
• Ringt Comviq och bytt abonnemang och beställt ett nytt SIM-kort eftersom mitt gamla är väääldigt gammalt å slitet
• Lagat lyxkäk bestående av fläsk, entrecote och bakad potatis med rom- och rödlöksröra :)

Nu känner jag mig bra nöjd!

Okey, jag är duktig på å gräva ner mig i skiten när de händer dåliga saker, jag erkänner :P
Men efter en god natts sömn känns de lite lättare. Det finns ju saker som gör mig på bra humör också, de får man inte glömma!

Gör mig glad;

Familjen
Vännerna
Musik
Andreas
Min telefon när den funkar haha
Bra väder (vilket de iofs inte bjuds på särskilt ofta nu förtiden :/ )
Mys
Kärlek
Paarty

Ja, de finns ju såklart mer saker :)
Men de jag vill komma fram till är att jag inte tänker bli depp. Jag vägrar.
Måste försöka lära mig å ta en dag i taget å inte rusa iväg i tankarna. Inte ta för givet att allt kommer skita sig. Våga tro att jag faktiskt förtjänar något bra också.

Nu börjar den jobbiga biten.
Imorron - ringa soc. Jovisst, 22 år och leva på soc. Men vad gör man inte för att kunna bo kvar i lägenheten?

Onsdag - möte med facket och jobbet. Klump i magen.

Nu vet jag inte riktigt vad jag tänker å känner å tycker.. Läkarn ringde nyss å sa att vi ska prova me antidepressiva, mest för fibromyalgin (de finns 2 grejer som kan hjälpa mot smärtan - smärtstillande eller antidepressiva, och dom smärtstillande har jag redan testat å de funkade inte alls). Å i och med att man kan må lite sämre dom första 2-3 veckorna så ville hon sjukskriva mig i 2 veckor till, till en början. Och jag känner mig kluven för ja vill inte tillbaka till tjafset på jobbet, men ja är rädd att de ska bli krångel me pengarna å ja inte får nån inkomst alls. Så jag frågade om vi inte kunde ta en vecka i taget, å se hur de går. Ja kanske inte alls reagerar negativt på det här heller.

Så, de blev alltså förlängd sjukskrivning fram till och med nästa fredag.
Och jag vet inte om jag ska tycka att de e bra eller dåligt..

Helt färdig idag. Har nyss varit hos psykologen, vilket gick riktigt bra!
Har mått mycket bättre i både kropp och själ igår & idag, så de känns jätteskönt!

Har fått hem en hel bunt me papper som självkännedom som jag ska ta mig tid att läsa. Men nu ska jag lägga omkull mig i soffan nån timme å somna till en film. Behövs om jag ska orka med den här dagen/kvällen! ^^

Ja, de gick ju bra. Hon sa att jag inte va så förstörd som jag trodde att jag va.
Fick några övningar för att framför allt sträcka ut rump- och lårmusklerna, det är tydligen vanligt hos dom flesta att dom är lite för korta, vilket gör att man kan få ont i höfter & ben.

Det är då verkligen ingen höjdare å klä av sig allt utom bh & trosor å stå i sjukhusbelysning, men vad gör man inte för sin kropp?

Har stretchat lite nu, och det känns faktiskt bra. Det känns att kroppen mår bra av det. Så nu är det bara å ta sig tid till dom här övningarna 2 ggr om dagen.

Va jag va korkad som valde att ta en tid kl 8.15 hos sjukgymnasten när jag kunde ha tagit de senare..
Men då visste jag ju inte heller att jag skulle ha sånna problem me å somna på kvällarna.

Så, med 3 timmars sömn i bagaget ska jag nu vandra till HC. De får nog bli en stödvila sen. Japp.

Idag känner jag mig ensam. Ensam i mig själv, själen e för liten för kroppen, om ni förstår?

Alla har sina familjer (min e bortrest), sina barn (tomt på den fronten), sina liv. Har absolut ingen lust å ta mig nånstans idag, men ja vill umgås, inte sitta själv.
Har inte fått ett enda sms idag, inget samtal. Å ingen som skrivit varken på fb eller kommentarer här. Då känns de ensamt.
Skulle vilja ha sällskap å baka eller nått roligt, men när de smärtar i kroppen så orkar jag inte åka nånstans. De känns som att jag flytt rätt mkt från mig själv den sista tiden. Försökt å inte va hemma så mycket, framför allt inte själv. Idag behöver jag va hemma, men helst inte själv.

Trodde ju som sagt att jag hade läkartid kl 15.00. Men tji fick jag. Antingen har läkarn missat å skriva in de, eller så fattade jag heeelt fel förra måndagen när jag va där. Jaja, vem gnäller över å få en promenad i det regniga höstvädret? ;P

Nu har jag i alla fall fixat frikort, så nästa gång jag kommer dit får jag det. På torsdag då alltså, när det är dags för å träffa psykologen igen. Skönt å slippa betala mer! På tisdag nästa vecka har jag tid hos sjukgymnasten också, skulle ev få remiss till varma bad å grejer. Tjoho!

Sprang (nejfan nu överdrev jag. Jag gick faktiskt) hem en sväng efter HC, skrev in mig på AMS. Måste ta mig in dit imorgon och fylla i resten av uppgifterna å skriva in mig. Sen håller jag tummarna för att jag får a-kassa! Det e ju inget som är säkert i de här landet, men hoppet är det sista som överger en, right?

Ska hälla i mig min proteindryck å sen traska över till Emma igen å hjälpa henne sätta i löshåret. Sen blir det bara en lugn kväll framför tvn skulle jag tro.
Är lite sugen på å baka, men inget jag vill äta av sen.. Hmm.. I-landsproblem.

Har ni aldrig vaknat upp med den där känslan av att den här dagen inte kommer bli bra?
Oftast går det nån timme efter att man vaknat och så får man ett samtal eller ser nånting på internet som ger en olustiga känslor. Det kan vara dåliga nyheter av olika slag.

Jag har beslutsångest inför kvällen.. Jag vill jättegärna hitta på nånting, inte bara sitta hemma. Vet inte ens om det är nån som skulle vilja hålla mig sällskap hemma, och de vore ju ännu mindre kul å behöva va själv :)
Är bjuden på 2 förfester, men vet inte riktigt om de är (ta inte de här fel nu) rätt sällskap för mig att festa i. Det kan bli skitkul, men ska jag festa nu så måste de va i sällskap där jag känner mig trygg å bekväm. Annars blir det skit, erfarade jag förra fredagen.
Psykologen jag har börjat träffa gav mig order om både alkoholförbud och killförbud den närmsta tiden. Men sitter jag hellre hemma själv en lördagkväll? Njae..
Egentligen har jag inte mått bra när jag druckit dom senaste gångerna.. Jag har mest mått illa och aldrig blivit full. Dessutom har jag väldigt lätt för å spy, hur lite jag än dricker. Vilket inte är särskilt roligt.

Egentligen hade jag inte tänkt å fortsätta på den här bloggen, i så fall skaffat en ny och börjat om på ny kula. Det skulle va så skönt å inte ha sitt "bagage" kvar, utan bara få friheten att börja om med mig själv, vem jag är och vad jag vill. Men sen ångrade jag mig. Mitt förflutna gör att jag bara kan ändras. Jag mår dåligt när jag går tillbaka å tittar på både kärleksfulla inlägg och jobbiga inlägg med många otäcka känslor. Det knyter sig i magen.
Men jag behöver ju faktiskt inte göra det. Jag måste lära mig att låta bli att göra så, för min egen skull.

Mycket har hänt sen sist jag skrev, både på gott och på ont. Men nu kommer jag få hjälp. Hjälp att gå vidare, att hitta mig själv och att acceptera den jag är, oavsett vad andra tycker och tänker om mig. Jag förstår inte att vi sätter sånna krav på varandra, vi måste ju få formas till den vi är? Jag försöker inte tvinga nån till att umgås med mig, men jag söker väldigt mycket bekräftelse, hos alla jag har en relation till - familj, vänner, pojkvän, arbetskollegor. Det är så psykiskt påfrestande.

Jag inser att jag måste göra nånting åt det här NU, medans jag kan. Jag tror att ju äldre man blir desto svårare är det. Och alltför ofta tar jag åt mig andras problem för att slippa tänka på mina egna. Tex så blir jag alltid tillsammans med killar som behöver mig, som behöver någon annans hjälp. Det måste få ett stopp någonstans.

Fler inlägg om det här kommer, och nu är det så att jag har vänner som tycker att livet leker & så ska alla känna (jättebra att ni känner så, men alla gör inte det) och de är fritt fram att sluta läsa denna blogg om man går å irriterar sig på att jag ibland inte orkar hålla humöret uppe. För det här är min blogg och den funkar ofta som en del i terapin. Så peppande kommentarer är kanon, men det måste också finnas någon förståelse för att alla inte har samma styrka, samma ork, samma känslor & humör.
Det betyder inte att det bara ska vara negativa inlägg, snarare att målet är att det blir fler positiva, jag är bara inte riktigt där ännu.



Med de sagt så kan jag nu säga godnatt å krypa ner i min nybäddade soffa :) Sängen är inte längre min garderob, men de är fortfarande mer bekvämt att sova i soffan. Där ser man tvn bättre, man kan avlasta grejer på bordet, och den är inte lika mjuk som sängen ;)