Jag blir gaaalen av å sitta här å tröka varje dag! Å ändå va de bara 2 dagar sen vi gjorde nånting. Hur ska de här gå? ;P

Har suttit å messat me Sabina å Linnéa hela min vakna tid nu, hoppas verkligen att Sabina orkar plocka upp mig imorn å umgås lite, får jag följa me till stallet också å få lite luft! ^^,


Tristessen gör att jag inte har lust me nånting. Jag skulle kunna byta sand till Muffe (med lite doft, så han slipper lukta bajs stackarn :P), dammsuga, duscha, plocka ordning kläder, tvätta, diska, göra iordning nått å äta, rensa kylen på gamla grejer, gå ut me soporna osv.

Hela tiden påminns vi om att man inte ska döma andra, och framför allt innan vi lyssnat på den andres åsikter och förklaringar.


Jag tänker inte sticka under stolen me att jag är duktig på att döma innan jag hört båda sidor av historien. Däremot kan jag säga att jag inte håller inne med de jag själv tycker och tänker - när jag väl hört vad den andre har att säga. Håller jag med så säger jag de, håller jag inte me så är det så.
Jag kräver inte att nån annan ska förstå och hålla med om allt jag säger/tänker/tycker. Däremot så tycker jag att som vänner kan man acceptera att man har olika åsikter.
Men det betyder självklart inte att de är okej att trampa sina vänner på tårna. För då kan de hända att man står där utan vänner tillslut.

Det här är nånting som vi alla är väldigt dåliga på. Och en sak som gör mig så trött och less är att det nånstans har blivit okey att göra allting över internet.
Jag tycker inte att de är något fel i att visa varann uppskattning via internet, tex genom ett blogginlägg, en kommentar eller ett inlägg på Facebook - så länge man även kan visa varandra uppskattning och kärlek irl.
Däremot tycker jag inte att de är okey att vi ber om ursäkt till varann via internet, och framför allt inte när man gör det "anonymt" alltså i ett dolt budskap. Vi gör det så enkelt för oss, istället för att ta kontakt med den person man har något otalt med, eller känner att man vill be om ursäkt till och göra de face 2 face.

Om det ska fortsätta såhär så kommer vi inte längre behöva träffa andra människor ute - vi kan ju sköta allt genom internet?

Missförstå mig inte, internet är toppen på många sätt! Men när det anklagas, slängs skit och sånna saker över internet så kan jag inte låta bli att undra vart vi människor egentligen är på väg? Vad kommer hända med den sociala kompetensen om vi fortsätter att föra dialoger enbart genom internet?

Och jag ska lägga till att det här inlägget är inte riktad emot någon särskild person eller händelse, utan är rent allmänt.

Jag har definitivt ingen bra dag idag..
Jag borde vara glad för att jag fick ett jättebra avslut på dagen igår, hos världens bästa lillebror ♥
Men ändå är jag lessen idag.
Är så trött på dessa j*vla kryckor nu! Trött på att inte kunna åka å handla de man behöver, inte bara kunna resa sig ur soffan för att hämta nått man glömt, utan att istället behöva ta sig igenom världens projekt med kryckor, onda händer, stela axlar och armar, kramp i benet och svällda tår.

Jag är trött på att behöva be andra om hjälp hela tiden, inte klara mig själv.
Lessen att jag inte är så stark som jag vill och borde vara..


De blir nog en ensam kväll då A ska ut å dricka öl me Basse. Själv kan jag ju inte ta mig nånstans. Händerna gör för ont.

Och så blev det sådär igen. Som en osynlig mur mellan oss.
Som en avgrund, som inte går att ta sig över.

Jag är trött på att inte ha pengar, på att inte kunna rida ut me hästen av rädsla att hon ska resa sig så fort hon blir tittig å vägrar gå, jag är trött på att inte kunna gå ut å dansa när ja känner för de, jag är trött på att känna mig ivägen å göra fel, jag är trött på att alltid bemötas negativt, jag är trött på att jag inte kommer ha råd me ett till busskort å att jag redan ligger efter som fan me betalningar, jag är trött på att inte få den närhet jag behöver för att må bra.




Ikväll åker rödvinsflaskan ner. Japp, jag håller me Frida och hennes boss, rödvin hjälper mot allt.

Livet består ju av med- och motgångar, så är det ju för alla.
Ibland blir de dock lite för många motgångar och för några medgångar ;P Och ibland snöar man in sig för mycket på motgångarna och ser inte medgångarna. Hänger ni me? Hehe..


Jag har egentligen massa saker att va glad över;
Jag ska börja plugga (även om det bara är i 8 veckor, varav 4 kommer vara praktik)
Jag har en underbar pojkvän som får det att pirra i magen ♥
Jag har söta, underbara vänner som "tjatar" ut mig på olika saker (vilket är utmärkt, så jag får arslet ur vagnen å gör nått ;) )
Jag har en go familj & släkt som försöker ställa upp när dom kan
Jag har inte lika ont i kroppen längre sen jag började äta mina tabletter
Jag har fri tillgång till att rida när jag känner för de, och vilken terapi är bättre än den på hästryggen? :)


Jaa, de kan tyckas att man inte har nått att klaga över. Men självklart skriver inte jag ut mina riktiga problem här i bloggen. Den informationen kan i fel händer ställa till väldigt mycket.


Ett stort tack till Linnéa som förgyllde min kväll igår och fick mig att skratta och glömma allt, om så bara för stunden. Du har alltid varit bäst på de sötnos! ♥

Och Andreas, söta underbara Andreas, som får stå ut me mig när jag blir ett vrak. Du e helt jävla toppen, vet du de? De finns ingen som nånsin fått mig å må så bra som du, och bara du kommer orka me mig så vet jag att vi kommer spendera resten av våra liv tillsammans! Du ger mig allt jag vill ha finast! ♥

Ibland känner jag mig bara så jävla depp.. Jag hatar när det börjar gå utför, de känns som att allt man säger å gör suckar folk bara åt, eller så blir dom irriterade.. Och jag orkar inte riktigt ta tag i de, fråga vad som är fel. Jag vet inte jag.. Ibland känns de bara som att de vore lika bra att man bara höll käften.

Jag menar inget illa me de jag säger. Men jag måste få tycka och tänka. Vill ni inte höra mina åsikter, så är vi väl kanske inte riktiga vänner då? Eller? Ska jag lyssna på era åsikter, men inte få tycka nånting själv?

Man kan inte älska alla, så är det bara.


Och en annan sak; jag är svartsjuk. Jag kämpar hela tiden med de, men de e SJUKT svårt å få de å försvinna. Saker och människor sätter sina spår, och ofta är de djupa rivsår som aldrig riktigt läker. Det är svårt å bara släppa, även om man träffar en helt ny människa. Såren försvinner inte för de..


Jag har sån himla lust å bara lägga mig i sängen å gråta en stund, få ut allt, men jag varken orkar eller kan. Det kommer i alla fall inga tårar.

Känslor är jobbiga. Och mina känslor går upp och ner. För alla är det inte så, men för många. Jag kräver inte att ni ska förstå, de skulle bara va så himla skönt om nån gjorde de.


Den där känslan av att de skulle va bäst om man bara försvann in i sin lilla håla ett tag, den är då verkligen inte rolig. De låter så jävla patetiskt å säga och det känns oftast patetiskt å läsa. Men nu vet ni att om jag försvinner ett tag så är det för att jag behöver samla mig, ta tag i mig själv igen.
Jag har ingen energi.

Men vid det här laget vet jag att jag alltid hittar krafter igen. Så jag återkommer. När jag orkar.

Ibland hittar man inte riktigt orden, risken finns att man blir tjatig. Och just nu vill jag bara skrika ut ett glädjetjut för att jag mår så fruktansvärt bra! Jag finner helt enkelt inga ord som passar bra just nu :)


Har haft en toppen julhelg, kanske den bästa julen jag nånsin haft! Känns som att jag säger så varje år, för varje år har jag det bara mer å mer underbart. Och faktum är att jag tror jag har de mer härligt nu när jag e vuxen än jag hade när jag va barn, för då ville man bara ha julklapparna, nu uppskattar man hela den här "umgängesgrejen" också :)


Måste även skriva att jag tror jag fått den mest underbara "svärfamiljen"! Alla e så snälla å gulliga, och A's brors barn är huuur roliga och härliga som helst! :D

Får skriva mer sen, för nu ska jag iväg för att käka hos A's föräldrar :)

Jag försöker hela tiden å va bättre, finare, snällare, lättsam.


Varför ska de då va så jävla svårt ibland?
Men de hjälper inte å va arg...

Ensamma kvällar ger en tid till att tänka. Ena dan känns de som att inget kan förstöra nånting, allt går åt rätt håll. Dagen efter kan de kännas helt annorlunda, frånvarande, oåtkomligt.
Fram & tillbaka, upp & ner.
Och det värsta är att jag inte vet om de är jag som är paranoid eller om jag ska lyssna på min kvinnliga intution ;)

Hatar det jävla ordet, hatar innebörden.

Jag hatar att inte få så mycket hjälp som jag hoppades på.
Jag hatar att behöva inse att en annan vän är viktigare än en själv.
Jag hatar att märka att han inte känner på samma sätt som jag.
Jag hatar att inte klara av det jag trodde jag skulle fixa.

.. som kan göra så mycket, sprida så mycket glädje, ge så mycket värme.

Jag kokar inombords. Min mobil la just av. "Batteriet går inte att ladda, det måste vara ett Sony Ericsson batteri", "Sätt i giltigt SIM-kort". What?! Åååååååååh va irriterad jag är nu! Så nu lär jag alltså lämna in den nya telefonen på lagning, å använda den gamla, Nokian.
Helvete.

Och självklart fanns de knappt nå batteri i Nokian så jag lär ladda den en stund. Och jag är sen. Borde vara i stallet nu. Fyfan. Dagen börjar ju jättebra.

"You can be a sweet dream or a beautiful nightmare 
Either way I, don't wanna wake up from you"

Det är inte min starka sida. Och tydligen inte vissa andras heller ;)
Jag tycker de e skitjobbigt å veta att man kanske inte kommer upp, att man stänger av alarmet i sömnen. Ingen självdiciplin alls.

Idag ska jag luncha hästarna i stallet. Utifall jag somnar så har ja ställt alarmklockan, som jag måste kliva upp för å stänga av. Den tjuter så jävligt att jag inte kan ignorera den och somna om.



Igår blev det en promenad me Nina & Emma i höstvädret. Sjukt rått väder igår, så kallt trots att de va ca 6-7 grader när vi gick ut. Nina behövde åka in till stan för å köpa en barnstol så jag skjutsade in henne sen åkte jag hem till mamma å käka tacopaj ^^ mumma.
Åkte vidare till Emelie, där vi satt å snacka massa skit. Mycket trevligt ;)
Ah, sen åkte jag tillbaka till Bomhus igen å kollade på DH. Spännande, spännande.

Och till er som är nyfikna på varför jag ibland skriver så kryptiska grejer här på bloggen - de är för att om ni inte redan fått veta vad jag gör då, så behöver ni inte veta heller ;) Ibland måste man få vara lite hemlig åxå. Framför allt när det snackas så mycket i den här stan.
Men jag kan säga att livet känns riktigt jävla bra just nu! ^^

Nej, nu blir de mysmusik å soffan! :D

Jag mår sjukt illa. Uh. Kan omöjligt va så att jag fortfarande är dålig sen i onsdags. Eller..? De känns ju att man börjar bli gammal haha.
Kan annars vara kombinationen av sena nätter, lite sömn, adrenalinkickar, för lite mat & irritation på att allt sprids (och helst förstoras x10) på en grisblink i den här stan ;P
Ibland är den bara alldeles för liten.

Kvällen har spenderats me söta Linnéa, i hennes soffa. Titt som tätt kände jag att ögonlocken va alldeles för tunga så jag fick säga åt L å väcka mig när ja sovit i 5-10 minuter haha. Ibland är jag sånt underbart sällskap. Men just nu kan ni ta de som en komplimang om jag somnar när ni umgås med mig, för nu somnar jag så fort jag känner mig trygg i en situation och/eller i ett sällskap ;)