Jobbet har faktiskt gått bra den här veckan! Inte känts lika tungt alls som förr. Kan de bero på att allt känns bättre kanske..? De e dessutom inte lika jobbigt å jobba när man vet att man har en partner som kan roa sig som han vill på dagarna. Eller kan de bero på att jag fått jobba med roliga flickor? :) Ja, hur som helst så har de känts bra!

Har tänkt att jag ska ändra bloggdesignen nu, eftersom jag&Björn är på headern, även om de bara e siluetterna så vet ju dom flesta att de e vi :) Har bara inte haft tid bara, fullt upp.

I måndags kom Marie hit en stund å vi snackade massa skit. Du e toppen gumman, och en riktigt härlig vän! Är så glad att vi kommit varann närmre än innan jag flyttade till Norge! ♥

I går kom jag hem sent från jobbet, skulle skjutsa Linn hem å hon skulle fixa nått på banken innan vi kunde åka hemåt. Kände mig olustig, hade ingen bra känsla för å åka till stallet. Hade dessutom haft ont i huvudet hela dagen, så jag skulle skippa ridningen å bara fixa å dona där. Efter att ha pratat en lång stund me Freddan så åkte jag iväg. Möttes av flera tårfyllda ögon i stallet, dottern till hon som äger stallet skulle bli tvungen att ta bort sin ponny :( Så himla hemskt! Hon hade skadat sig i hagen och kunde knappt stödja sig på benet, så veterinären sa att de inte va någon idé att ha henne kvar. Medans jag va i stallet fick hon avsluta sitt liv i en hage utanför. Usch, jag känner så himla mycket me alla i familjen! Så himla trevliga allihopa, och så har dom sån otur.. 3e hästen dom får avliva :/

Idag stack jag iväg till stallet igen när jag slutat. Red på banan, och hon va verkligen jättespringig :/ Vet inte riktigt vad som e fel. Så ja måste prata lite me Carro (Florida's ägare) och kolla vad hon tror.
Kom nyss hem, tänkte hoppa in i duschen å sen slöa framför tv'n fram tills jag somnar :) Inatt vaknade jag i samma ställning som jag somnat när ja kollade på en film haha. Hade bäddat upp kuddarna så jag halvsatt, så Hej nackspärr! ;) Tur jag vaknade på natten så jag kunde få några timmars sömn liggandes.



Resten av veckan&helgen verkar bli fullproppad av aktiviteter! Skoj skoj! Av någon anledning känner jag mig alltid piggare som singel. Men de kan ju bero på att alla mina relationer har tagit så mycket energi, att när jag bli singel igen så lägger jag bara min energi på mig själv. Nästa gång jag ger mig in i nått får de faan vara en lugn, snäll, bra kille! En sån där som man borde fall för (bara för att han e så jävla bra), men alltid väljer bort för nån spännande "bad-guy" (bara för att man e så otroligt korkad)! Hehe..


Nej, nu blir de duschen!
Jag hade förresten namnsdag igår, men bara en enda människa kom ihåg de, och de va mamma ;) haha.. Inte ens pappa som har namnsdag samma dag (heter Mikaela efter honom), kom ihåg de fast att jag skickade ett "grattis-på-namnsdagen-sms" till honom ;P Schysst! Hahaha..

Har inte gjort många knop idag eller. Firade Sanna igår, festade till de hos Annen å fick sedan skjuts på pakethållare ner till Heartbreak :) Sällskapet va underbart & de va väl de som gjorde att kvällen blev lyckad!
Tack tjejer för att ni e så jävla toppen!! ♥


Ska ta å käka nånting nu, sen traska upp mot stallet å ta in hästarna å rida. Sen lär jag & Sanna åka in till Brynäs å hämta min bil :) Kvällen spenderas nog framför tvn me en godispåse tror jag. Känns som att de behövs.
Måste dessutom handla för nu har ja fan inge balsam, inge duschcreme, inge bröd, en skitdålig tandkräm, inge djuice till proteinpulvret å nästan inget annat hemma heller. Skulle dessutom behöva städa å diska, men de tänker jag inte göra idag. Nope, ikväll blir de bara en må-bra-kväll.

Idag e ingen bra dag. Vaknade med värk i armarna och det sitter i. Kan bero på vinddraget i bilen igår, är nå fel på mammas bil så ACn e på hela tiden :/
Jag hatar verkligen å behöva va såhär känslig! Jag e van å behöva va den starka..

Har inte gjort många knop idag. Hoppas på att Carro hör av sig å att jag kanske kan följa me henne till stallet :) B får ju såklart också följa me, han har utvecklat ett rätt roligt intresse för hästarna, typ "dom e lite farliga, men jag vill gärna komma så nära jag vågar". Å de han kommer närmre å närmre hela tiden ;) Duktigt.

Ska väl kanske ta en liten prommis innan, ifall hon ringer sent. Annars hade vi tänkte gå till stallet som ligger typ 15-20 min härifrån.

Ikväll blir det mys med Elin & Marie som de ser ut nu. Va alltför längesen nu så de skulle va himla roligt! Pizza, film & snacks. Får se om jag kanske väljer nått nyttigare alternativ istället, men ibland måste man få frossa lite också.

Min vän L har flytt stan över helgen så hon kommer inte va me. Tråkigt! Men hoppas hon kommer må bättre efter sin lilla tripp! :) Ibland behöver man komma bort för å kunna uppskatta va man har hemma. Love you sweetie! ♥


Nu ska jag sätta lite fart å göra nått av den här dagen. Bara idag och imorron kvar med ledighet, vilket suger riktigt hårt men jag ska försöka göra de bästa av de.

Ikväll blir det myskväll med film, godis & underbart sällskap! Ska jobba imorn så de lär inte bli nått särskilt drag ikväll, men imorn blir de kräftskiva ute i Långsand! ^^ Lust å haka på? ;)

Jag har kanske världens sötaste vänner, fast jag inte själv förstår hur jag lyckats ibland. Men jag är glad! Jag är ett svin ibland, ja. Jag vet ärligt talat inte varför, de verkar inte gå å styra över hur mycket jag än försöker.. Det slår slint i huvudet. Hoppas att dom smärtstillande hjälper så jag slipper ha ont så ofta, kanske jag blir piggare å gladare också!

Och jag vill bara säga en sak till dom som inte tror på att de går att förbereda sig på att dåliga saker ska hända; Det går absolut inte att förbereda sig på att någon nära en kan dö när som helst, men andra saker hjälper de faktiskt å ställa in sig på. Fallet blir inte lika hårt när man redan var inställd på att de kunde skita sig anytime. Jag fungerar så i alla fall :) Annars hade jag inte suttit här å varit på relativt bra humör ändå just nu.


Nu blir det en powernap innan Linnéa kommer så att jag är människa igen ikväll ;)

I'll be fine, I always will.

Jag är stark, jag är stark, jag är stark, jag är stark, j a g  ä r  s t a r k.
Om man säger det till sig själv tillräckligt många gånger så kanske det funkar.

Tack finaste L för att du fick mig på bättre humör ikväll! Jag vet att jag klarar av allt, va som än händer. Och det har jag dig att tacka för. ♥

En människa orkar inte hur mycket som helst
och kan inte ta hur mycket kritik som helst.

Idag är jag på riktigt pissigt humör. Blaaaah!!!!

Va fruktansvärt tungt å kliva upp ur sängen, AP-segt å jobba, fick inte luncha förns kl 13 (och dom flesta vet nog vilket jäkla dåligt humör jag blir på när jag är hungrig), blev ofrivilligt duschad på sista stället vi va på så mobilen och jag blev dyngsura, va tvungen att jobba över och nu har jag massa å fixa innan jag drar iväg på födelsedagskalas för lilla Milton - Hipp hipp HURRA!
Va tvungen å ringa bästa Nina å prata ut lite om tankar och funderingar för å bli på lite bättre humör i alla fall ♥

När jag blir på dåligt humör har jag dessutom väldigt kort stubin och ingen ork alls att försöka va munter. Vilket alltid slutar i tjafs mellan baby och mig. Det är svårt å hålla humöret uppe för någon annan när man inte ens orkar hålla de uppe åt sig själv. Och (de här låter jävligt egoistiskt) jag har ingen som helst lust å fråga hur han mår innan jag får prata av mig skiten jag går å bär på. Sen är allt bra, när jag fått vräka ur mig min aggressivitet ;P Då pratar jag hellre senare eller inte alls.
Det blir ändå bara fel om jag ska försöka bita ihop.



Sådär, nu har jag fått skriva av mig i alla fall, känns lite bättre. Vill ju inte komma på kalas å va på dåligt humör! :) Nu ska jag duscha å göra mig iordning innan jag åker å fixar presentpapper och hämtar ut smärtstillande på Apoteket.

Nu har jag suttit i flera timmar och bara läst om det hemska mordet i Stureby, på Therese Johansson Rojo. Flickan fick inte ens vara med om sin egen bal, sin examen eller sin 16-årsdag. Det är förj*vligt!
Allt detta pga svartsjuka. Det finns olika historier uppmålade på Facebook och i pressen, om hur den 16-åriga flickvännen skulle ha "tvingat" pojkvännen till att mörda Therese, man vet inte riktigt vad man ska tro. I vilket fall som helst så börjar man fundera, hur i helvete det har kunnat få gå såhär långt?! Den här världen är verkligen ingen säker plats att leva på, man kan inte lita på någon längre. Ska det behöva vara så?!
Har läst vännernas minnesblogg och det är så fruktansvärt hemskt att det finns unga människor som ens ska behöva göra en minnesblogg för sin mördade vän.
Hur kommer det se ut för våra barn? Kommer vi ens våga låta dom gå ute på kvällarna, när dom är 16 år?

Nej, det här med sluten ungdomsvård å skit ska fan avskaffas när det gäller mord. Fängelse och inget annat säger jag. Har man tagit beslutet och avsiktligt mördat någon så ska man fan stå för konsekvenserna också!

Hemma från jobbet idag - igen. Det känns som att de bara är problem me kroppen just nu.
Men som läkarn sa; "Det går upp och ner. Ibland kommer det vara bra en längre tid och ibland kommer de va dåligt." Jag antar att jag har en dålig period just nu, och det påverkar även min ork, mina känslor, mitt minne, mitt tal.
Jag kanske är knäpp som försöker få förståelse av andra, det är kanske för mycket begärt.. Det är svårt å förstå andras känslor, jag vet. Framför allt om man kanske inte mår så bra själv. Och lite just därför känner jag att det kanske är dags för en paus. Jag tror inte att man bara kan behöva en paus från varann i ett förhållande, utan i alla relationer vi har till varandra.
Jag kanske kommer bli lite inåtvänd, inte ringa å vilja hitta på saker den här veckan. Jag kanske kommer sitta hemma mycket själv. Men jag tror att vi behöver de, vissa av oss.
Jag tycker inte att de här är nån allvarlig grej, så jag hoppas att ni inte förstorar saker nu och tror å tycker massa onödigt, utan det är helt enkelt bara lite tid att andas. Utan krav och förväntningar.



Och nej, det här innebär inte nått uppbrott mellan baby & mig :) Vi har ju pauser från varandra varje vecka, så de blir inget nytt för oss. Skjutsade honom till stationen för en timme sen, sen åkte jag hem igen och ska lägga mig i sängen. Magen krånglar, jag känner mig yr & extremt utmattad trots att jag sov mer än normalt igår.
Av någon anledning har jag lättare att sova på dagen än på natten.

Haft en riktigt härlig helg med vänner, pojkvän, återträff på Nytorp och lite partaj! ^^,

Skriver mer om det imorron eller nå. Är för trött nu, och proppmätt efter en stooor portion thaimat *mumma*


Vissa ggr känner jag bara för att låta saker & ting vara. Tänker du fortsätta skriva saker L så orkar inte jag heller. De vore ju pissigt efter allt vi varit med om, men de vore ännu mer pissigt om vi ska fortsätta med den här skiten vi håller på med. Jag känner att jag kan ta saker face 2 face, annars kan de lika gärna vara.

Sånna här saker gör att jag mer å mer bara känner för att stänga in mig med baby & skita i allt annat.

Fick ett samtal idag från läkaren som sa att att alla prover ser normala ut, vilket ger den slutgiltiga diagnosen - Fibromyalgi. Kan inte säga annat än att det känns riktigt deppigt just nu. Det här innebär att jag förmodligen aldrig kommer sluta ha ont och inte bli nå piggare. Det finns ingen behandling mot denna sjukdom, men smärtlindrande har visat sig fungera på några. Läkarn skrev ut recept på telefon och nu är det bara att hålla tummarna att det kommer hjälpa.
Nu när jag läser om Fibro så kan jag inte förstå hur läkarna inte upptäckt de tidigare.. Dom flesta symptom stämmer in på det jag har känt och känner.


Enligt internationell bedömning drabbas 2 - 4 % av vuxenbefolkningen av FM. Det skulle betyda ungefär en kvarts miljon människor i Sverige. Enligt vissa källor rör det sig om upp till 10 %.

Under senare år har debuten av FM krupit allt längre ner i åldrarna och drabbar även ungdomar och barn. Det är inte ovanligt att sjukdomen förekommer redan i tjugo- och trettioårsåldern. Även enstaka fall av barn förekommer. Ungefär 10 % av dem som drabbas av fibromyalgi är barn och ungdomar. Det är alltså inte bara "gamla tanter" som kan få diagnosen FM. Människor i alla åldrar, och både kvinnor och män, kan drabbas.


Diagnosen för FM är en så kallad kriteriediagnos. Kriterier är sjukdomstecken, eller symptom, som karaktäriserar en viss sjukdom. Har man ett visst antal symptom uppfyller man kriterierna för sjukdomen.

Huvudkriterier för fastställande av FM är:

• Minst tre månaders generell smärta i alla fyra kroppskvadranterna, på höger och vänster sida, övre och nedre kroppshalvan inklusive axialsmärta, dvs. halsrygg, främre bröstkorg och/eller ländrygg.
• Smärta vid palpation, tryck, på elva av arton specificerade ställen, ömma punkter, så kallade tender points. Trycket skall vara förhållandevis lätt.
  
  Sjukdomen är långvarig, vanligen livslång, även om den ibland lindras i högre ålder.

Förutom ständig smärta och trötthet kan en eller flera av dessa besvär förekomma vid fibromyalgi:

- Sömnstörningar - Kraftlöshet - Yrsel - Domningar - Andningsrubbningar - Urinträngningar - Hud- och slemhinneproblem - Dimmig syn - Koncentrationssvårigheter - Dåligt balanssinne - Muskelspasmer - Häftig ångest       - Stelhet - Huvudvärk - Tarmbesvär - Svullnad - Hjärtrytmrubbningar - Feberkänsla - Allergi - Ljud- och luktkänslighet - Försämrat närminne (!!!) - Smärta i käkarna - Ländryggssmärta - "Restless legs" (myrkrypningar)

Dom symptomen med fet stil är dom som jag har och har haft i flera år.

Vill du veta mer om sjukdomen eller kanske har liknande symptom kan du gå in på http://www.fibromyalgi.se/1/1.0.1.0/92/1/ där även all fakta i det här inlägget kommer ifrån.

Så nu vet ni, kära vänner & andra läsare. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, och inte heller att ni ska sluta vilja hitta på saker för att ni tror att jag inte kommer att orka. Men jag vill att ni ska veta så att ni kanske förstår lite bättre om jag är sjukt trött och har ont rätt ofta, att jag kanske är lite mer lättirriterad och inte orkar hänga med i erat tempo. Jag hoppas att ni orkar ha förståelse för det och att ni fortsätter tycka om mig ändå *le*


22 år med en kronisk smärtsjukdom. Yippie.
Nu får jag faktiskt tycka synd om mig själv ett tag, innan jag reser mig igen och fortsätter kämpa.

Läkarbesöket idag gav.. öhm ja. Inget direkt svar på varför jag har så ont i kroppen och är så trött, men om alla 30-40 prover vi ska ta imorron visar sig vara normala så betyder de att jag har en mindre rolig sjukdom som ligger i nära i släkten...

Orkar inte skriva så mycket mer om det just nu, jag har inte cancer eller nått sånt så tro inte att jag ska dö ifrån er nu ;) Men risken är stor att jag kommer få gå å ha ont i resten av mitt liv och det känns jävligt illa.

Skriver mer när jag är på humör för det.

Lagom trött & deppig nu.
Visst, jag får skylla mig själv också som inte ringer nån å hör om vi kan hitta på nått. Men hur kul är det att umgås me nån som e som jag är just nu? Sover till å från, hela tiden, sjukt trött när jag är vaken, känner mig inte social på en fläck. Men ändå, jag mår dåligt av å sitta ensam.
Och mkt uppmärksamhet får man av karln också. Jovisst. Han är å flänger runt me sina kompisar i Sthlm. Skickat nått sms, men man kan ju önska att man fick lite mer uppmärksamhet när man skriver att man e deppig å mår dåligt. Bara typ ett samtal där de känns som att han verkligen tar sig tid till en. Gaasch.

Jag får lite panik, för varje dag som han bara är ute och roar sig me sina vänner så skjuter han upp jobbsökandet. Det går inte att bara söka 5 jobb här i Gävle, man måste ligga på mer, annars blir det inget. De är ju fan nära på omöjligt å få ett jobb här just nu =/ men hur jag än gör så går inte de in. Självklart måste man få roa sig också! Men de är ju alltid samma sak. Borta hela dagarna, hem sent på kvällarna.


Nej, som de ser ut nu så kommer vi nog aldrig kunna flytta ihop. Yippie.

Behövde skriva av mig lite, eftersom jag så sällan snackar om de här me nån. Har inte lika lätt å prata om sånna här grejer längre. Men nu känns de lite bättre.

Känner att jag är fundersam, lite smått orolig, lessen och deppig över många saker som har med vänner att göra nu.
Och jag känner att jag kommit över de där med påhopp i bloggen, att skriva ut saker till just en person eller att skriva ut saker som ger pikar till en viss person, s.k "dolda budskap".


Jag har då alltså min karl nästan 20 mil ifrån mig. Och när vi väl ses, vilket oftast bara blir på helgerna, så vill jag ändå kunna umgås med mina vänner också. Självklart förstår jag att de inte är riktigt samma sak att umgås när pojkvännen hela tiden hänger me, men de är sånt som mina vänner, och jag, får anpassa sig till just nu. Ungefär samma sak som ifall man skaffar ett husdjur, vännerna får acceptera att man har någon/någonting att ta hänsyn till.
Missuppfatta mig inte nu, jag VILL vara med Björn, jag vill att han ska kunna hänga me när jag umgås me mina vänner.
Jag har varit dålig på att umgås med folk överhuvudtaget den sista tiden, framför allt så har jag varit dålig på att ta mig nån annanstans än hem efter jobbet.
Delvis är det pga att jag inte haft bil och det är drygt att åka bussen överallt, men en stor anledning är också för att jag haft ont i kroppen. Och då menar jag inte bara lite träningsvärksont - de är en tiondel av hur ont ja haft nu.
Det känns lite bättre, och framför allt så saknar jag mina vänner, så mycket att jag skiter i att jag ibland har ont.
Vissa har varit toppen och verkligen ringt å frågat hur jag mår, vad som händer och allmänt snackat bara, och vissa har knappt engagerat sig alls i att jag knappt träffar dom längre. Det gör mig verkligen lessen, men tyvärr orkar jag inte (och vill inte heller för den delen) ringa och tjata på folk för att försöka hinna ses. Alla fungerar olika, och när jag blir lessen över något så skiter jag hellre i att ta tag i de, tills de går alldeles för långt och jag inte orkar me att va tyst om de längre.
Det kan ju diskuteras om de här verkligen är rätt sätt att hantera det hela på, men sån är jag.


Åter till ämnet; Ibland känns det som att mina vänner tycker att jag umgås för mycket med Björn, anpassar mig efter honom. Men då vill jag bara säga att

• Jag försvann inte helt å stängde in mig med min pojkvän när vi blev tillsammans. Mycket för att vi redan varit tillsammans en gång tidigare å redan gått igenom de där stadiet, but still - jag försvann inte.
• EN enda gång har jag lovat Björn en helkväll bara tillsammans med honom, och de va i lördags (å då slocknade vi i soffan båda två mellan 18-01 ;P), annars brukar jag försöka fixa så att alla är nöjda å kan ha roligt tillsammans
• Jag träffar mest Björn på helgerna. De har inte hänt många ggr att någon hört av sig å vill hitta på nått i veckorna, efter jobbet
• Jag har aldrig hört en enda gång att någon bett mig stanna hemma istället för att åka till Stockholm å träffa Björn. Ingen har nånsin frågat om inte vi kan hitta på något i helgen tex. För hade nån frågat så hade jag varit hemma, inte varje gång, men nån gång då och då. Det gör ju också att jag väljer att åka till Björn för att de inte längre känns som att jag e inräknad i dom aktiviteter som andra bestämmer sig för att hitta på.

Som nu i helgen tex, har jag beslutsångest för hur jag ska göra, om jag ska va kvar i stan eller inte. Björn frågade mig idag om de, och jag sa typ att de känns som att jag har så lite tid för vännerna, att hitta på saker me dom eftersom de blir sånt åkande hit och dit. Han förstod ju självklart de å sa att jag skulle stanna hemma i helgen istället. Då kände jag mig så himla kluven, för även om jag stannar hemma - är det någon som kommer vilja hitta på nått med mig då? Eller kommer alla ha sitt liv på sina håll, med sina andra vänner och inte ens höra ifall jag vill hänga på? Självklart är de upp till mig å höra mig för också, men som jag redan skrivit så är jag trött på å ringa å höra och hela tiden få nedslag. Dessutom, om man verkligen vill att någon följer me, så kan man väl höra av sig? Ingen jag känner är tankeläsare.

Jag försöker verkligen hela tiden å få allt å gå ihop, men de funkar ändå inte riktigt som jag vill.

Jag har varit där många gånger, tittat ner för stupet, nästan dragits ner. Men så påminns jag om hur in i helvete jobbigt de va att ta sig ur det där hemska, svarta hålet och samlar ihop alla dom sista krafter jag har och GÖR nånting.

Det kan räcka med att ta tag i disken, ta en promenad, orka ta sig till affären, eller att städa upp hemma. Sånna små, enkla grejer som är vardag för vem som helst, men för den som är deprimerad är det lika jobbigt som att ta sig upp för Mount Everest.
Igår va jag farligt nära att falla, och vad gjorde jag? Sa till mig själv att "Nej, nu tar jag tag i disken!". Inga om, inga men, inga "gör-det-sen". Nått som e otroligt viktigt är att man inte fastnar i det bekväma. Att bara slappa framför tvn, eller sitta vid datorn i flera timmar.
Idag har jag mått mycket bättre än vad jag trodde att jag skulle göra, bara för att jag tog tag i disk, städning och undanplockning igår.

Och även en till sak: Hur jobbigt de än är å prata om hur dåligt man mår så är det viktigt att lätta på hjärtat, prata med någon om det. Det kan vara vem som helst; en vän, en partner, en psykolog, en främling - bara man gör det. För även om man inte tror man kan sätta ord på det, även om man inte vet riktigt själv varför man mår så dåligt osv, så brukar det alltid bli bättre om man försöker sätta ord på det. Och det är ofta då man först inser varför man egentligen mår dåligt.

---

Är det en sjukdom?
I så fall lider jag nog av den.

Är lite less på att alltid ha ont i kroppen, aldrig orka göra nått efter jobbet, alltid va trött.
Ändå har jag så svårt å somna på kvällarna. Då ligger jag och stressar upp mig inför morgondagens jobb.

Som det är nu så jobbar jag på Lantmäteriet, vid Fjärran Höjder, och städar där. Byggnaden är minst sagt STOR och det finns ingen tid till att sätta sig ner och ta en kopp kaffe när man känner att orken tryter. Golven är extremt hårda (baby tyckte de lät roligt när jag sa de, han mena på att alla golv är hårda ^^ Men de finns "stumma" golv och de finns mer sviktande golv) och det spelar ingen roll vad man har för skor - man får ont i fötterna ändå.
Nu jobbar jag tillsammans med en tjej som heter Sofia. Hon är rolig & schysst, så de livar ju upp stämningen lite på de annars hysteriska stället.

De kommer komma nått gnäll-inlägg snart. Även fast jag inte är olycklig så är jag inte tok-lycklig heller. De är ungefär som att jag inte orkar känna något särskilt. Varken ilska, glädje, iver, besvikelse - ingenting. Mätarn är nere på noll.

Ja, de är ju faktiskt så man får skämmas..
Har det otroligt jobbigt just nu. Mycket känslor, massor å fixa, tufft på jobbet etc. Inget går riktigt som jag vill.
När det blir minsta tjafs me vännerna då (eller tjafs å tjafs, men att de ska va krångel hela tiden me va alla vill osv) så blir jag stressad å känslorna brakar ihop.