Jag orkar inte hänga me i svängarna. Ena dan spelar de ingen roll, andra dan spelar de skitstor roll. Ena dan är en sak jättekul å andra dan är samma sak bara piss. Ena dan är man världens bästa vän, andra dan räcker man inte till.

Går det alltså inte att kombinera kärlek med vännerna? Och varför är det jag som sitter å funderar, mår dåligt, över att jag inte informerar mina vänner om när jag ska iväg å göra saker me andra - när jag tydligen hamnar utanför rätt många planer också?
Jag förstår ingenting, och kanske beror de på att de e dags för Den röda veckan - men jag känner mig stressad, less och jag ger upp för tillfället. Ge mig en förklaring, prata me mig om de är nått som är fel! Annars förstår jag inte nånting.




Utöver detta har helgen i det stora hela varit underbar! De enda som förstört har varit jobbet. Men de tar vi en annan gång. Vänner e bland de viktigaste för mig, och när de känns rörigt så orkar jag inte me nånting.

När någonting verkar va för bra för att vara sant
                                                                 så är det oftast det.

.. om man rycker upp sig igen.
Det är jag som har kontrollen över mitt liv. Jag avgör hur framtiden kommer att se ut.


På med leéndet, partydressen och upp me humöret!

Lina! 20 år, stora tjejen nu ;)

Va inte ett dugg taggad på ikväll. Ena halvan av familjen ska hem till Christian & Sandra för att fira C som fyllde år i veckan. Jag borde ha följt med, men jag lovade Lina att gå på hennes partaj för längesen.
Sitter nu med ett glas rött i handen, nyss slängt i mig en panpizza.

Okey gullpluttar, ni e söta som skriver så gulliga kommentarer! ;) Verkligen!
Men dra inga förhastade slutsatser. Det känns bra än så länge, vi kommer fortsätta träffas å se vart de leder. Jag är osäker på vart han står, och vill inte utsätta mig för den smärtan igen.
Han.. Tjaa, egentligen vet jag inte va han funderar på haha. Han vill väl va säker på att han inte kommer göra samma sak mot mig igen, om jag förstått de hela rätt.
De är ingenting vi springer omkring och skyltar me, vi säger inte till folk att vi e tillsammans (för de är vi inte) eller att vi kommer att bli de (för de vet vi inte). O C H (lyssna noga nu) - jag kommer  i n t e  flytta till Stockholm igen!! :) Har sagt det sen jag kom hem att om jag ska flytta nånstans igen så ska de va för min skull, inte för nån annans (tex en karl :P).
Jag trivs i min lägenhet, jag älskar att vara nära vännerna & familjen å jag har inga som helst planer på att flytta inom de närmsta året. Så Emma, du behöver inte gråta ;) thihi..

Självklart är det förvirrande. Det är lika förvirrande för mig. Vad händer?, hur kan jag känna såhär?, kommer de bli samma sak igen?, e de bra gamla känslor och nostalgi som dykt upp?, har han förändrats så som han säger att han gjort? osv osv.
Jag försöker att ta en dag i taget, eller mer en vecka i taget. Jag ääälskaaar att han sms'ar söta grejer. Jag älskar att han ringer och säger "Jag ska sova nu, är jättetrött. Men jag tänkte jag skulle ringa först eftersom jag sa att jag skulle de. Kan vi höras imorron istället?". Jag älskar det han svarar på min fråga om va som händer när hans kompisar & efterhängsna ex, kk's å allt de där, frågar honom om vad som händer mellan honom och mig; "Då säger jag bara som det är. :)"
Så simpelt. Så underbart jävla enkelt.


Blir de nått så blir jag lycklig. Blir det inte nått så överlever jag.

Som bästaste L sa (hon säger alltid så smarta saker så jag måste citera henne i varje inlägg thihi);
"Jag är inte orolig för att han ska såra dig igen gumman. För jag vet att du klarar av att ta dig igenom det."
Vet ni hur underbart det är att ens bästa vän tror på en, att man e tillräckligt stark för att klara av något av de värsta som finns - hjärtesorg ? Jag blir stolt över mig själv, genom henne. Jag hoppas jag kan föra över samma sak till henne.


Nu blir det sängen. Jobb imorn. Tungt. But I need the money. Blir ju trots allt lite fler resor till storstan framöver ^^

Även om man inte alltid har folk nära sig, inte alltid har någon som kan läsa signaler och förstå att du inte riktigt mår som du ska, inte alltid orkar bita ihop å försöka va stark - så kan man få sig själv att må lite bättre.
Allt är väldigt rörigt just nu, med nya jobbet (som jag inte vet om jag får vara kvar på, förns på fredag), me känslor, vännerna, ja i princip allt. Så därför tog jag en eftermiddag med mig själv idag. Först lagade jag matlådor så jag har resten av den här veckan, diskade undan allting, plockade upp i hallen (jo, sånt får mig faktiskt att må bra! Jag känner mig nyttig) och sen kollade jag på bästaste One Tree Hill som alltid får mig att glömma bort mitt egna sorgliga liv ett tag. Nu har jag tagit en varm dusch, tänt levande ljus och ligger i soffan å kollar på Desperate.

Bra första mening i ett blogginlägg eller hur? Jag är lessen, men idag e inte humöret på topp. Allt har gått fel på jobbet, inget har flytit på. Det känns som att det bara är motgångar hela tiden men inget bra som händer. Jag ska inte gnälla, jag har en lägenhet, underbara vänner som inte skulle kunna bli bättre än dom redan är, jag har mat å kläder (även om de sistnämnda skulle behöva uppdateras). But still: Jag vill ha mer!
Jag vill ha ett jobb där man inte blir behandlad som att man är en sämre människa bara för att man inte pluggat till civilingenjör. Jag vill kunna känna att jag har ork kvar när jag kommer hem från jobbet, inte att jag behöver lägga mig och sova en timme för att ens orka stå på benen. Jag vill ha närhet, värme (men helst utan känslor - kan man få de?), jag vill känna mig omtyckt å våga lita på folk utan att va rädd för att bli sårad. Jag vill kunna tjäna pengar utan att slita ut mig  t o t a l t. Jag vill kunna slappna av å veta att jag har ett jobb å gå till, inte behöva oroa mig för om jag har nån inkomst nästa månad.

Varför måste ni kontorsmänniskor ( = folk som jobbar på kontor hela dagarna) gnälla på allt? Varför måste ni ockupera köket när jag ska städa där, vilket tar ca 10 minuter, när ni väljer själva vilken tid ni har fika/lunch? Varför måste ni skita ner hela toaletterna, helst uppe på själva ringen och framför allt - varför kan ni inte göra rent efter er själva?! Toaborsten står fan inte där för att den e vacker och jag har ingen ensamrätt på den!!!


Idag vill jag ingenting. Inte laga mat, inte städa lägenheten, inte lägga mig å sova, inte kolla på tv, inte diska - ingenting.
BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!!!!!!!!!

.. skulle jag bara vilja åka bort över påsken. Inte behöva fundera på vad som händer i helgen, undra om kompisarna kommer vilja hitta på nått eller om det kommer bli jag som får anpassa mig efter vad andra redan bestämt. Ibland kan jag känna mig bortvald sånna här helger, att det alltid finns andra som går före, som är viktigare.. Jag vet att vänner hatar att höra sånt, men jag måste få skriva vad jag känner. Min blogg, mina feelings.
Dom sista veckorna har jag inte orkat ringa folk, inte orkat prata. Har varit alldeles för trött pga stress över massa saker som jobb, pengar, framtiden osv. Och jag blev inte direkt förvånad över att telefonen tystnade rejält när jag slutade höra av mig till andra. Det känns deppigt att de alltid är jag som messar eller framförallt ringer till alla. Linnéa, du behöver inte ta åt dig alls av det jag skriver nu (å jag vet att du är den enda som tar åt dig när jag skriver sånt här ;P) för du är egentligen den enda jag haft kontakt med + nån person mer.

Jag blir alltid deppig när de blir såhär, när ja inte orkar vara den energiska som ringer folk och "håller ihop" relationerna.

Skiter sig påsken helt me fester, krogen, middagar, bio osv så tänker jag bänka mig framför tv'n hemma, plocka fram tequilaflaskan å supa ner mig totalt så kan jag vakna upp när påsken är över.

Jo imorse tänkte jag skriva ett inlägg om att livet suger. När klockan ringer på 04.50 och snoret forsar ur näsan (ursäkta den detaljrika informationen) så känner man sig inte på topp.

Men nu har jag ändrat mig. Solen skiner, slutade tidigt från jobbet som förövrigt har flytit på riktigt bra idag, alla blir glada av det fina vädret, mamma köpte nässpray till mig så nu kan jag andas igen, jag fick mer pengar än jag trodde att jag skulle få - allt e toppen!


Ikväll blir det god mat, vin & en bra film i söta Annen's sällskap. Hennes hund Midas följer också me ^^ Treeevligt! Jag ska bara njuuuta.

Hörs kanske senare :) Om inte - ha en toppenfredag i alla fall allesammans!

Allt rasar ihop, jobbet, lägenheten, vännerna, familjen. Jag tappar allt. Får ingen grepp om de.
Jag är inte den som ska ge tips och råd till andra, för jag har ingen koll på läget själv.

Nu ska jag åka ner på stan och köpa en present till Birgitta. Ska även köpa nått till mamma & Ove som tack för att dom ställer upp massa.

Jag sårar andra genom att må dåligt. Men hur får jag bort den här växande klumpen i magen? Ingen kan hjälpa mig men det skulle va så skönt å bara få lite tips, lite peppande ord. Kan inte ens gråta ut när jag e ensam, känner mig bara patetisk. Varför ska jag tycka synd om mig själv lixom?


Jag orkar inte. Jag orkar bara inte.





Ciao!

Det är okey att skämta om sig själv, att man e ego, så länge man inte blir diva.
När det börjar gå så långt att man inte bryr sig om sina vänner, DÅ har det gått för långt.
När man säger "Nämen det är frivilligt om man vill va vän me mig eller inte" då känns det inte som att man riktigt bryr sig om man har vänner eller inte. När man inte längre är ödmjuk, de klarar inte jag av. Kanske för att jag varit likadan själv?
Nu har jag fixat å donat med kryssningen också, och om inte killarna kommer följa me så gör det inte mig nånting. Känner mig allmänt less på allt tjafsande just nu. Screw u.

Linnéa fick feber av hockeyn, så jag sitter fortfarande själv här hemma å får fyrkantiga ögon av allt tv-tittande. Funderar på om jag ska ta bilen och åka nånstans bara för att få komma ut lite. Blir galen av att bara sitta inne!


Får se vad som händer!
Ciao!

Inatt va jag gravid. Och (haha) jag tror att jag spenderat alldeles för mycket tid med att kolla på One Tree Hill, för pappan till barnet var Nathan i serien.
Det jobbiga var att när jag födde barnet så var det egentligen inte jag. Jag stod typ utanför rummet och väntade på att allt skulle bli klart. Så efter vad som kändes som en evighet så fick jag veta att barnet var dödfött. Den skummaste känslan växte upp inom mig. Jag hade längtat så mycket efter det där barnet och så blev det ingenting? 9 månader helt i onödan?
Jätteobehagligt.

Så, nån dom kan tyda drömmar? Betydde den här drömmen att jag längtar efter barn men inte är redo? Jag visste knappt själv om att jag längtar. Det kanske bara är febern som gör att jag drömmer så konstigt? Eller mamma's tjat om barnbarn?
Jag har försökt förklara för henne att man helst ska ha en karl först också. Då anklagar hon mig för att inte ens leta efter någon. Ingen press här inte haha. Och varför ska jag leta? Jag vet ju att jag bara kommer banga. Den dagen kommer då han som jag ska vara med, dyker upp. Och då kommer jag inte banga.

Kan ni aldrig känna när ni vaknar, att det verkar som att hela världen står still? Som att ni är den enda i hela världen som är vaken.
En sån dag har jag idag. Även fast brorsan är hemma och fast jag pratade me Linnéa direkt när jag vaknat, så känns det som att hela världen är borta, nån annanstans.

Vädret suger, jag har en del funderingar som snurrar i huvudet och det känns som att jag bara går å väntar på nånting. Vad är de för fel?

Ikväll blir det ladiesnight hos Linnéa med Singstar. Längtar! Tror jag behöver en nykter helg efter kryssningen förra helgen ;)
Gårdagen bjöd på pizza hos pappa, sen kollade vi på Let's Dance och pratade lite innan jag åkte vidare till Valbo. Hämtade upp Linnéa också som va på förfest men inte ville dra vidare till krogen. Så hon va onykter bland oss nyktra ;) hehe..
Kom hem runt 4-tiden inatt så vaknade rätt sent idag, kan va lite därför jag e så seg nu. Sovit bort halva dagen.
Men ibland är det så skönt att bara slappa helgerna igenom.


Nej, nu svamlar jag bara så jag ska kolla klart på My super sweet 16 sen dra igång några avsnitt av One Tree Hill ^^

Det finns ett ordspråk som lyder; "Lappad vänskap blir sällan hel". Jag hoppas av hela mitt hjärta att den som sa det har fel. Jag har gjort mycket dumt mot mina vänner, tagit dom för givet, låtit killar gå före, ställt alldeles för höga krav osv. Jag är stolt över mig själv när jag säger att jag ändrat mig - och då menar jag inte att jag är stolt för att det har varit svårt på något sätt utan att det bara har ramlat dit av sig själv. Ett år ifrån Gävle och dom som va mina vänner fick mig att inse hur mycket vänskap betyder. Hur mycket vissa personer betyder för mig. Nu skulle jag aldrig kunna drömma om att låta en kille komma emellan. Jag skulle kunna göra allt för mina vänner och då framför allt för dom som funnits där för mig hela tiden jag har varit för blåögd för att se hur mycket dom faktiskt har ställt upp på mig. Och jag vet att jag aldrig kommer kunna ta tillbaka det som är gjort och sagt. Jag ställer mig ofta frågan om varför jag betett mig som jag gjort. Det finns inget bra svar, jag kan bara tacka Gud för att jag fått en ny chans och kan göra det bättre denna gång.

Vänskap är så dyrbart och skört att det nästan skrämmer mig.
Jag har alla olika sorters vänner, och alla betyder mycket för mig på olika sätt.

Framför allt har jag en alldeles speciell vän som verkligen alltid funnits där, hur illa jag än har betett mig. Hon skäms aldrig för mig, hon orkar med mig vilket pisshumör jag än är på, hon försöker göra allt hon kan för att jag ska må bättre när jag är nere och hon finns alltid där för att liva upp stämningen för alla som är runtomkring henne. Det finns ett slags fält runt henne, som skiner. Det tråkiga är att hon inte ser det själv. Och efter allt hon gjort för mig så önskar jag att jag kunde hjälpa henne se det vi ser. Hon är helt klart en av dom finaste människorna jag nånsin träffat och jag ångrar allt jag gjort så djupt att jag knappt vågar ta upp det med henne, av rädsla att hon ska inse vilken skitdålig vän jag varit och inte klara av att va vän med mig nu. Jag kommer vara henne evigt tacksam över allt hon gjort för mig och allt hon fortfarande gör. Jag försöker gumman, att inte göra dig besviken igen. Att inte såra dig igen. Och jag lovar att jag kommer finnas här i fortsättningen, vad det än gäller.


Så vi kan väl glömma att lappad vänskap sällan blir hel? För jag tror att lappad vänskap också kan bli starkare. Det beror helt och hållet på hur mycket man vill det, hur mycket man är villig att kämpa för det.



Jag har jordens finaste vänner, och vem behöver en pojkvän som kan värma ens hjärta när det värmer precis lika mycket (om inte mer) att tänka på sina vänner?

Det har jag och Fredde avklarat idag efter jobbet! Stolt över oss faktiskt. Fick nå ryck å drog me mig han ut i spåret i Hemlingby :)
Trevligt va de i alla fall! Snackade (mest jag då) om allt möjligt sen kollade vi på alla grymma ungar som åkte som dårar i slalombacken. Ah, jag blev poke'ad av en stav åxå haha. Gubbarna stakade som galningar!

Nu mår jag toppen! Har blivit vän me en person som varit väldigt viktig för mig, och fortfarande är. De känns grymt skönt att ha fått svar på saker man gått å grubblat på! Har dessutom en flytt framför mig, kryssning på fredag, rört på fläsket idag å allt känns bara toppen! ;D

Nu blir det sängen, måste orka hålla mig vaken på jobbet imorn också ^^ Sen hem till L och färga utväxt så man blir snygg igen ;)

Idag hade jag tänkt å skriva om mitt brandstationsäventyr, men jag är på för dåligt humör för det så det blir inget idag heller.

Tele2 räkningen låg på sängen när jag kom hem. Öppnade den och såg att dom lagt till en påminnelseavgift på 50 kr fast att jag inte fått nån påminnelse. Fick ringa till dom och tjafsa det första jag gjorde. Som att jag inte redan va grinig. Okey, 50 spänn e inte mkt pengar, men det är inte första gången dom tjafsar. Och när man är fattig så spelar 50 kr ganska stor roll.

Vill inte gå in på varför jag är sur, om jag ens vet anledningen till att jag är de ;P
Men de går över. Snart. För då ska jag sova.